Nyårstårar

Jag gråter visst ut det nya året. Ska på middag men har inte alls någon lust. Jag skulle helst vilja krypa in under täcket och glömmas bort. Fast allra allra helst skulle jag vilja få en kram.

Ovälkommen tillbaka

Snälla huvud, sluta! Jag vill inte ha det som förut med ont ont ont varje vecka. Hur skulle jag orka det igen?

Mer än tjugo minus

Det är väldigt kallt. Jag promenerade ner på stan i tre par tajts och fick frost i ögonfransarna. Jag köpte juice och vatten och gick på besök och det var så väldigt mysigt. Men det behövde jag idag – tänka på något annat än det som hände för fem år sedan.

Annandan

Det är jul och jag blir genast så trött så trött. Jag orkar ingenting. Jag vill bara ligga på sängen. Mest vill jag att det ska bli vardag igen så att det allt känns mer rent. Jag sover för mycket och allt känns meningslöst och tomt.

Rädsla

Är trasslig i huvudet och själen. Jag vill ha kärlek. Jag vill vara fin.

Maror

Gick trött genom trapphuset. Cyklade i oupphörligt regn. Det är fortfarande alldeles mörkt ute även fast klockan strax blir 9.

Det var en kort natt. Drömmer mycket mardrömmar nu. Kanske är det vaccinet, kanske stressar jag över något. Känner mig illa till mods också och tror att det är sura hormoner som gör mig less.

Kanske är det födelsedagen som gör mig orolig. Jag vet inte så noga. Men jag oroar mig för jobbet, att skorna inte ska passa. Men det är lite dumt. För så ofta trivs jag ju så bra.

Har inte pratat med D på länge och det känns konstigt. Tomt på ett ledsamt vis. Jag tycker egentligen inte att jag är dum och ful, men jag kan ändå inte skaka av mig känslan att det är något fel på mig.

Eller så här. Om jag tittar på mig och mitt liv från avstånd så tycker jag mig se att jag blivit över utan att förtjäna det. Och den ledsenheten jag själv känner över det söker motiven bakom för att skapa förståelse. Men svaren kan aldrig bli tillfredsställande, för sorgen vill inte ha logik. Den vill bara bli tröstad eller åtminstone bekräftad. "Ja, det är synd om dig. Du förtjänar så mycket bättre."

Skåda aldrig en given häst osv osv

Jo men nu är det ganska bra. Så skönt. Kanske för att jag bestämt mig för vad jag ska göra efter nyår och att det känns som alldeles rätt beslut. Kanske för att det är jul snart med lediga dagar och sådär. Kanske för att medicinen gör vad den ska. Det spelar ju egentligen ingen roll varför det känns lugnt och ganska harmoniskt, huvudsaken ATT det gör det.

Bleh

Bara så himla missnöjd nu med min situation. Okärleken. Saknaden. Tristessen. Felen. Mörkret. Okramarna. Otillräckligheten. Ledsenheten. Tomheten. Och därmed meningslösheten.

Fel mod

Det är en trött dag och jag jobbar inte så bra. Jag vill inte riktigt. Motståndet! Jag viker mig. Jag är bra på det där med enklaste vägen ut, ibland. Bara i vissa lägen utmanar jag mig. Jag klättrar upp på berg om natten, jag tjuvar svarta vinbär i spöregn. Vet inte riktigt om det är rätt prioriteringar.

Det gamla jobbet är historia

Jag har sagt upp mig. Jag tänker på julbak. Jag tror medicinen fungerar. Jag var hos doktorn igår och han sa det nog var tidigt att säga. Jag tror trots allt att jag tänker lite gladare. Sen är jag ju ändå ledsen för att jag inte har kärlek i mitt liv och ingen prognos om att få heller, men jag antar att nyckeln ligger i att inte snöa in i sorgen.

Höga röster i huvudet

Ibland när det är alldeles tyst så låter mina tankar jättehögt. Särskilt om jag har migrän.

Här och där

Jag är i Stockholm. Träffar syskon och vänner och det är fint. Men nu längtar jag hem lite. I innerstaden möter jag människor och alla är lika gamla och har samma stil. Stockholmsstilen. Jag tror inte jag gillar det. Kanske är jag bara ovan, men jag orkar inte vara med.

Jag vill vara i norrländskt lugn. Fast jag vill ha kärlek. Och den är svår att hitta där. Jag blir mycket ledsen av att tänka på det. Fast å andra sidan - tror jag att jag skulle hitta den i Stockholm? Nja.

Jag tror inte jag ser det hända någonstans. Det är mitt eviga mörker.

Jag har förresten redan hittat den i Norrland. Det är bara det att den inte har hittat mig. Eller om det var så att den inte ville veta av mig för att jag inte var bra nog.

Ensamdag

Hej idag är jag kärlekssjuk igen. Vill ha klappar, uppskattning och vardagssällskap av någon fin människa. Men det är ingen som vill vara med mig. Ledsen. Men inga tårar. De är borttagna tydligen.

Bästis

Jag var med min kompis A/H fyra dagar i rad. Det var kul. Glad att vi inte tröttnar.

Flykt

Halsont och novembermörker. Trött. Jag flyr staden den här helgen också. Jag har blivit väldigt bra på det. Pappa kommer och hämtar mig den här gången. Han oroar sig och försöka göra allt bra genom att lösa praktiska grejer och köra bil.

Hoppas det blir en snäll förkylning så att jag inte bara kommer vilja ligga under ett täcka nu när jag väl åker iväg.

myror springer inuti

Uttråkad, rastlös. Jag var eftermiddagsless och ville grina lite i mörkret, men det gick inte. Som att vara trött och vilja sova men ha fått i sig koffein. Vilket tråkigt liv jag lever! Upphängd på människor som inte vill vara med mig. Vilka lyckade val jag gjort.

Medicin

Tredje dagen, minst, av tårar och panik. Jag var hos en ganska snäll doktor imorse. Jag ville ha terapi men jag vågade inte be om det. Jag fick Zoloft. Jag vet inte om jag vågar äta dem. Men jag måste väl.

Jag vill ringa D, men vill inte göra mer skada än nytta. För mig själv primärt. Ensamheten är ett kallt illamående. Jag hatar att det gör så ont. Varför känns det som att det är D som sviker mig så. Det är väl inte hans ansvar att jag ska må bra. Men som medmänniska kanske, önskar jag väl att han tänkte på mig och ville rädda mig.

Pip

Grät i telefon med pappa nyss. Det försöker man ju undvika in i det längsta. Han sa det skulle ordna sig.

gråta, vilja bli trösta, bara gråta mer

Pratade med D i måndags. Han satt och spelade TV-spel. Inte riktigt fokuserad på det jag sa, samtidigt behövde jag inte känna att jag var tvungen att säga något bra. Så att jag framstår som bra. Men jag kunde inte säga det jag ville.

Jag ger visst aldrig upp hoppet om att han ska kunna trösta mig. Laga allt det där som gör ont inuti. Det var så när vi var tillsammans också. Men kanske att det fungerade i början. Jag tror det. Men inte sen. Jag ville bli tröstad, men det enda jag kände var att jag gnällde. Så känns det nu med. Så hur ska han nånsin kunna vilja vara med mig.

I vilket fall lovade han ringa dagen efter. Men han gjorde inte det. Jag skickade ett sms idag så han ringde upp. Och det blev på samma sätt. Jag ledsen, vill höra saker som han inte kan säga. Han ledsen. Vill vidare, bort från mig, tänker jag. Det kommer inte gå till sig av sig självt hur mycket jag än vill det. Jag tror inte ens han har de ambitionerna.

Jag är så ensam. Och allt som väntade på mig hemma när jag kom hem idag var räkningar.

Kan andas

Senaste dagarna har spenderats ovanför ytan, vilket är bra. Det fungerar fortfarande fint på jobbet och det hjälper. Två och en halv månad kvar. Sen vet man som inte.

Jag tror att jag måste stanna här. Jag tror det är det bästa för mig. På mitt gamla jobb ser jag ingen framtid även om det sociala livet i Östersund till viss del lockar mig.

Jag hoppas istället det blir bättre i Umeå. Och naturligtvis att jag får stanna kvar på jobbet.

Svider i ögonen

Jag orkar inte vara vaken för jag är så ledsen, men jag vill inte sova för jag mår så dåligt på nätterna och på morgnarna vill jag inte kliva upp.

Jag behöver hjälp. Eller alltså. Kärlek. Det är det jag behöver. Bekräftelse. På att det räcker att vara jag. Att någon kan tycka om mig.

Syndafloden

Nu har jag börjat den här dagen med att gråta från och till i fyra timmar. Jag är så ensam och så ledsen över det. Och så tänker jag på D och blir jätteledsen. Och jag vet verkligen inte.

så går en dag

Fanns det ingenstans jag kunde fly till och få vila lite. Jag behöver kärlek. Jag går sönder av min otillräcklighet. Och tiden bara går.

Nedåt nedåt nedåt

Det ledsna sipprar in mellan varje tanke och handling, fyller vardagen. Så fort det tystnar, så fort jag inte gör något kommer det fram. Jag kan bara se bristerna. Jag har ingenting som betyder något. Jag kan inte uppskatta något av det jag har för att jag känner mig så ensam.

Bränt barn

Jag läste mina gamla inlägg. Ojoj, vad sorgligt det är. Hela tiden.

Jag ska dra mig tillbaka. Jag orkar inte längre känna det som att jag besvärar andra. Tror att det raserar mer än vad det bygger upp.

Jag har sagt det förr, men jag kan väl försöka ännu en gång tänker jag. Hålla mig borta från elden.

morgonförtvivlan

Att inte vilja gå upp på morgonen. För att det känns tomt och trist och tråkigt. Sängen är inte skön. Kuddarna tunna. Jag har borrat mig in i dem förgäves. Jag grät lite innan jag somnade. För att det kändes lika tomt då. Och det är kallt och jag gillar inte att vakna ensam.

Så varje dag kommer jag senare till jobbet, för det tar allt längre tid att förmå mig att kliva upp. Inte för att jag är trött just utan för att jag känner något slags motstånd mot min tillvaro. Det är så dumt och onödigt. Men jag har ju ingenting.

VAD SKA JAG GÖRA?

gå i ide

Kallt ute så jag ville grina. Det rev så i skinnet. Skönt då att komma hem, men jag ville förstås komma hem till någon som tycker om mig. Jag vet inte hur det nånsin ska bli så. Jag är ju cynisk förstås, men jag vet inget annat.

Snö ute snö i sinne

Ja, vad ska man säga. Det regnade kallt och svart igår, idag snöar det. Jag hoppas alltid för länge. Och ouppfyllt hopp lämnar ett sådant tomrum. Ja, nästan olycka. Jag sov dåligt.

Men häromkvällen var det fint och i förrgår och igår kändes det mest bra. Men när det blir söndag och det inte blev som jag ville så blir det lite grått inuti.

Ja, och så snö ovanpå det.

Höstresa

Det känns lite bättre. Ett litet reportage i tisdags som blev en text idag gjorde sitt till. Lite höstväder. Lite träning. Kanske bara en bättre kemisk balans i kroppen. Inga hormoner i olag. Eller vad det nu är som gör en mest ledsen. Åka buss den här tiden på året är himla fint. Höstfärger och musik. Och så hade jag nåt att se fram emot. Nåt som jag längtat efter i ett par dagar. Det måste bli muntert då. Imorse var det frost. En lönn stod och regnade löv på Generalsgatan.

Medicinerar med musik

Jag fyller de tomma ensamma ledsna kvällarna med musik och kanske inte får mindre ont men tycker mig iallafall se skönhet i världen. Hospitalet och Bear Quartet. Jag tycker att Carry the weight är världens bästa låt just nu. Och Bara lite sex är som ett soundtrack till nåt som handlar om mig. Trots panflöjterna, hehe.

Tragedi

Jag vill verkligen inte tycka det, men ibland tänker jag att jag är så väldigt tragisk. Det är fel att tänka så om sig själv, men vad ska jag göra när det sköljer över mig sådär överväldigande och jag känner mig ensam och liten och tragisk.

Tragisk för att jag så uppenbart för mig själv gör saker jag inte borde. Riskerar att må dåligt för en försvinnande liten chans till lycka. Och inte har vänner eller umgänge som ställer upp på sådant jag vill göra.

Kanske har det varit så att jag inte velat dela mitt liv och mina intressen med vänner. Jag vet det. Jag har velat ha mina förtjusningar i fred. Bara mina att tänka på och uppleva. Det kanske är fel. Jag vet inte det.

Jag balanserar oavsett på en slak lina.

Rådlös

Skrev till P i söndags eller måndags något i stil med att jag har en övergripande känsla av att ha hamnat på sidan av livet och vet inte hur jag ska ta mig tillbaka in i det.

Känner mig väldigt ensam.

Tre steg tillbaka

Igår var det väl okej. Idag känner jag mig nedstämd igen. Den här grejen med barn är skitjobbig. Jag kan inte se barnvagnar längre. Gud så löjligt.

Rädd för helgen. Den ligger där tom och skrämmande. Sovit dåligt i några nätter igen. Trivs inte i min säng, inte i sovrummet. Fryser. Krockar med väggen.

en våt filt

Jag vardagsgråter mest varje dag. Med händerna i diskbaljan. När jag går ner för trappen i huset. Efter att jag mött ännu en liten familj. I soffan. I sängen. I duschen. När jag lagt på luren. Om jag råkar vara på jobbet låser jag in mig på toaletten.

Ropar

Kom tillbaka, D! Jag vill ha eftermiddag med dig. Kvällar, helger, morgnar. Allt.

Bra bra

Känns bra idag, så den dagen och den känslan tar jag och stoppar ner i en ficka och bär med mig. En sån där fin lördag. Känner mig lite använd. Druckit vin, bestigit berg i natten, gjort nya grejer, sovit bara lite. Fikat med och gått på stan med min fina vän A/H. Köpt grejer.

Frustrationer

Jävlarimig jag är sur och arg. Ledsen också. Missnöje under några dagar. Ibland går det att göra saker åt det. Rycka upp sig och sådär. Men emellanåt är det bara för mycket som att något stort och tungt har ramlat över en. Äta, röra på sig, träffa folk är det bästa. Men ibland är det så svårt! Känns som tur är lite bättre idag. Ska iväg i helgen, till Östersund. Där blir det socialt och så. Har mycket att göra på jobbet eftersom jag hela tiden skjuter upp allt och bara skriver ett ord i halvtimmen.

stilla gråt

Det är så ledsamt att vara ensam.

Kryper kryper kryper

Måndagsuttråkad. Vill ha sällskap. Inte ens musiken låter bra. Det kryper lite i kroppen. Och jag har jobbat ganska bra de senaste dagarna så det är inte det. Kanske att jag inte äter så bra mat. Bara mackor i långa rader. Men mest vill jag hångla och sådär. Det är väl det.

Ta bort gör om gör bättre

Ett vänligt ord och allt känns bra igen, på jobbet då. Att jag skrivit nåt som är okej. Varför tror jag så innerligt att inget jag gör duger. Att de jag jobbar med inte tycker att jag är bra nog eller trevlig nog. Var och hur och när lärde jag mig detta?

Tofflar lite

Vad är på riktigt och vad är kemi? Det vet jag sällan. Men jag vet att ibland är det det ena och ibland det andra. Men i vilket fall är bästa boten att antingen träffa människor eller att bara vänta tills det går över.

Jag trodde inte att jag var så tofflig och skulle vilja ha en relation så himla gärna som jag vill. Men tryggt sällskap är det som betyder något.

näe

Jobbtvivel, självtvivel och någon slags insikt om att jag inte har några vänner i Umeå. Aj då.

Tröst

Det där med att vara nygråten en eftermiddag och ha en kaffe i handen.

Tvåsamt och ensamt

Jag var på bröllopsfest i helgen. Det var inte så roligt. Ledsenheten smög sig in så snart det pratades om kärlek och hur det var viktigt att göra roliga saker i vardagen tillsammans och sådär. Och på bröllopfester pratas det om sådant hela tiden. Liten och ensam var jag och synd om. Jag minns vardagslyckan allt för väl. Efter tio dagar hemifrån kom jag hem igår till en sval och tom lägenhet. Jag frös i sovrummet. Jag skrev ett meddelande till D som jag aldrig skickade. Jag klagade lite i mörkret. Jag grät en stund.

Vill du veta? Vet du redan?

Ibland undrar jag om jag borde berätta det. Men jag tror inte det. Det kommer bara leda till nåt ont. Men en sak som är lite symptomatisk för mig är att det går från svagt hopp om något nytt och roligt till en situation där jag känner mig stressad och undrar: Är det här det jag verkligen vill? Och från det till besatthet och olycka där allting står och faller med just detta.

Håller på att gå under här

Men olycka! Men alltså det där eviga hoppet jag hyser. Jag tror att jag hatar det. Det är mer som vanföreställningar än något annat. Jag har ju ingen verklighetsuppfattning som på något sätt är förankrad i det som verkligen pågår där ute. Plus att jag är George Costanza och har mixat ihop två passioner till en enda röra.

Men hemskhet

Men vad jag hatar att jag måste känna det som jag gör. Vad är det för fel? Vad gör jag för fel? Springer jag medvetet in i en vägg? Ja, men jag gör ju det. Jag vill visst förstöra mig så mycket som det går.

Hoppet är min fiende.

Svårt

Men. Jag tror jag ger upp nu. För jag tror inte att jag gör bra saker för mig. Äsch.

Destruktiviteten

Vad jag inte gör rätt grejer! Vad jag istället utsätter mig för. Galenskap är vad det är.

Fel från början

Tack för att du kom på besök idag, migränen. Uppskattar det verkligen.

Oro

Lite rädd för att bli besviken. Mycket rentav. Jag är inte någon vidare stark person när det kommer till krossade förväntningar och förhoppningar och sådär. Verkligen inte. Går i bitar. Underligt, för jag känner mig så hel mellan varven.

Önskan

Låt min förtjusta förväntan ha täckning. Låt den inte göra mig besviken.

Väva

Jobbar om dagarna, är vid havet om kvällarna. Om det finns någon plats där jag verkligen vill kunna dagdrömma och hoppas är det där. Men, var är materialet att drömma kring, det är för torftigt just nu, det behöver mer bränsle. Det vill jag ha nu. Nu, nu, nu.

Det fladdrar förbi vita fjädrar utanför fönstret. Det ser ut som snö.

Dröm

Drömmarna jag drömmer... Nätterna är som en aldrig upphörande ström av bilder och känslor. Är det för att jag sover lättare/sämre eller är det som K tror att det blir någon slags urladdning eftersom det i övrigt är så lugnt och så försiktiga intryck där ute? Men ganska säker kan jag vara på att vakna med tankarna fortfarande kvar i drömmen, antingen illa till mods eller önskandes att den vore verklighet. Det beror ju lite på det där.

Bioångest

Insåg igår att bio inte är stället att gå till om jag inte vill känna mig väldigt ensam och genast börja oroa mig för att jag ska leva ensam och oälskad resten av livet.

Det var alltid så fint och mysigt att gå på bio med D. Och då när vi gick sönder allra mest, och jag också gjorde det hände det ändå att vi var på bio. Och det blev då någon slags kollision av känslan av den fina fina upplevelse jag var van, tillsammans med kräkframkallande ångestkänslor. Och det har dröjt sig kvar. Både de fina minnena och ångestgreppet runt livet. Höll på att börja gråta när jag cyklade hem.

Havet tröstar inte än

Min sommarstuga brukar ge mig ro och distans, men i år jagas jag av ensamheten. Att jag har ingen. Jag tror att det kommer kännas bättre efterhand, men just nu är jag ledsen.

Att ha ont utan smärta

Läste en bok i veckan. Den fick mig att tänka mycket på kärlek och sorg. Och hur de drabbat mig.

På nätterna blir jag jagad av de ledsna känslorna. På dagarna dröjer de sig kvar. Jag har drömt om mamma, om D, om svek, om sex, om väskor som blir kvar, om platser jag inte hittar. Jag finner ingen nattro alls. Jag hoppas det är juniljuset.

Idag vill min fysiologi att mina tankar ska kännas långsamma. Migrän utan intensiv smärta kallar jag det. Det är en närvaro i huvudet bara. En hinna av en sort runt mitt medvetande.

Midsommardagen

Mjuka kläder, gråväder. Varm svalhet i luften. Cyklade hem för att ta bilen till tågstationen.

Midsommarafton

Det är natt. Det är ljust. Jag vet inte vad jag väntar på.

Möten

Igår eftermiddag träffade jag D lite kort, tillsammans med hans bror, svägerska och brorson. Det kändes konstigt för att det är så självklart när vi ses. För att jag känner honom så väl. Jag satte mig för nära. Glömde av mig. Flyttade mig en centimeter.

Idag gick jag genom barndelen i biblioteket. Såg två knappt ett-åringar ligga på magen och suga på pekböcker. Blev ledsen, kände att jag ville ha en.

Dags igen

Två veckor utan tårar blev det och det är bra. Men att vardagen ska komma ikapp och de grå insikterna med det är förstås oundvikligt. Känner mig ensam och undrar "vad nu då?". Jag vill inte vara själv i grunden. Jag tycker om utrymmet, egentiden, friheten. Men jag vill inte bara ha den. Jag vill ha sällskap, kramar, uppskattning, skratt och vänskap. Äsch, vilket mörker.

Lördagsnöje i juni

Att cykla genom morgonen i ett stilla regn mellan grönaste buskar och träd och gräsmattor. Lite trött och sådär. Att ha några avsnitt av Gilmore girls att titta på. Att se fram emot eftermiddagskaffe, och bjudmiddag med vänner på kvällen.

jagad trivsel

Det har gått ett par dagar och jag är på mitt nya jobb och det finns just inget som är dåligt med det. Ännu. Hoppas aldrig. Men jag jagas av annat. Av önskan om fysisk närhet. Den flåsar mig i nacken. Tar ett strypgrepp. Äsch.

Stockholm-Östersund-Umeå

Vilken vecka det varit, en evig virvel av händelser. Mellanlandade i Östersund. Ville förankra mig, gå förbi, säga hej. Tog flyget till Umeå och kände det som att jag flög åt fel håll. Och nu kan jag inte förstå att jag är här. Min själ är nog fortfarande på väg hit. Hjärtat är någon annanstans.

Puh

Jag är lite trött. Det har varit så mycket den senaste veckan, jag har inte hunnit tänka efter nästan något alls. Kommer saker och ting att bli bra för mig? Hoppas. Jag hade just inget val. Men det kan ju hända att jag kommer att undra vad som kunde ha blivit istället.

Räknar nedåt

Nu vill jag att tiden ska gå så att jag har jobbat min sista dag snart. Det är tre dagar kvar om man även räknar med idag. Jag städar på skrivbordet. Pliktgör litegrann, men väldigt lite. Spår av migrän hälsar på. Så jag engagerar mig ännu mindre. Jag har fått lite prestationsoro inför nyjobbet men tycker förstås att jag valt rätt ändå.

Gråkär, regnkär

Gråväder ute. Regn. Och jag känner mig kär. Maj-kär, början-av-juni-kär. Sådär som 1996 när jag cyklade genom Björkbacka-parken och mest av allt lyssnade på Stay Together och The Living Dead. Och drömde om världen bortom horisonten.

Det kan aldrig vara bra. Det kan aldrig bli bra. Jag måste tänka om, hitta någon annan.

disharmoni

Jag är så mittemellan.
Det som betyder mest är att ha relationer att luta sig mot.
Syskon är bra och föräldrar, men av de senare har jag bara en kvar.
Jag saknar en kärlek. Jag saknar det så avgrundslöst mycket.
Stöd och uppskattning och sällskap.

Så söndag

Åh nej, en seg och plågsam dag av söndagsångest och ensamhet föröver. Jag har ingen tycker jag.

mörk natt trots ljuset

Lite ensam ledsen svartsjuk lämnad olycklig trånande undrande. Tänker på de vidriga känslor jag upplevt genom D. Omänskligt är det med sånt. Hatar det.

Vill så gärna ha sällskap och uppskattning. Minns inte vad sådant är när det inte mest av allt är nedbrytning.

De valde mig

Jag fick jobbet!

Glad för det. Lite synd är det att jag ska lämna Östersund och människorna här. Men samtidigt är det något jag måste göra för att kunna gå vidare på ett bra sätt tror jag. Ge Umeå en chans. Och få en chans av Umeå.

Men samtidigt kunna återvända om det är det som verkar rätt att göra i vinter.

Hoppas

Det enda jag just nu kan tänka på är hur otroligt gärna jag vill ha det där jobbet som jag var på intervju för igår. Jag sitter och stirrar på telefonen. Jag tänker att ju längre den är tyst desto mindre blir mina chanser. Usch, det kommer inte att bli vackert om de säger nej. I termer av självförtroende och uppgivenhet och sådär. *Håller tummarna så himla hårt*

det blåser lite

Idag är det en bra måndag. För att min söndag slutade på ett ganska tillfredsställande sätt. Inte i söndagsångest utan i sällskap. Jag ska inte fastna i det som inte kändes så bra som det skulle kunna, utan bara vara glad åt att det var mycket som var roligt.
Jag är mitt inne i en period av händelser. Ska på en jobbintervju imorgon som känns väldigt spännande. Får jag jobbet kommer det bli trassligt att få till allt med mitt nuvarande och sådär, men det ska nog ordna sig i så fall. Lite ledsen blir jag när jag tänker på de fina vänner jag har här och om det blir så att jag ska lämna dem. Men jag tror jag måste tacka ja till Umeå om jag får frågan. Jo, det måste jag. Vi får väl ser hur det blir.

På resa

Vad som hänt sen sist är att jag varit i Stockholm och gjort saker i ett. Så pass mycket att jag till sist blev alldeles utmattad. Men det var roligt och jag trivdes bra och en del av mig skulle inte ha något emot att bo och vara där. Men i strömmen av allt jag gjorde var jag på tre spelningar och den sista var Deportees på Debaser Medis och då kände jag hur mycket jag ville vara i Umeå. Choice of city through music. Samtidigt är det ju i Stockholm som konserterna är.

Jag träffade vänner och familj som jag tycker mest om av alla.

Sen när det var slut och jag sa hejdå och åkte hem saknade jag D och slog ihärdigt bort tankar på det fina vi haft och det dåliga som blev. På resa känns det så ensamt ibland, som att jag intensivt längtar efter ett sammanhang i den där förflyttningens melankoli.

Nåja, åter hemma. Tvivlande på vardagen och vart jag ska styra den. Som vanligt.

Telefon

D ringde mig nyss. Han borde inte det. Jag kanske inte borde ha svarat, men jag tänkte inte på det. Han är i Umeå. Jag sa inte att jag skulle dit imorgon. För vi ska inte ses. Jag ska be honom att inte ringa mer. Jag inser att jag inte vill höra något om hans liv.

Beslut och tid

Försöker bestämma mig inför framtiden. Det går inte så bra. Det stressar mig att tiden aldrig upphör sin strävan framåt. Att den rinner ut liksom. Att man inte ens kan få stanna den till dess man har bestämt sig.

Kan jag få en liten paus, snälla?

En dag med söndagsångest som tycks svämma över alla bräddar.

Jag mår illa.

Jag hatar allt med min situation.

4-1-1

Är ordningen återställd nu. Ja, kanske. Litegrann. Önskar jag framstod som den jag är istället för responsen på en annan människas egenheter. Men, men. Jag måste bara komma ihåg att det inte är mitt fel. Igår drack jag vin med min bokcirkel. Jag drack girigt och det var så skönt. Och jag tänkte att jag ska göra det oftare och det ska jag. Glad att det vita vinet gör mig gott. Väldigt så. Nyss öppnade jag en liten flaska och lutar mig bakåt mot ett mjukt vinrus.

Ett svek, ett slag, en konversation

Igår vid lunch fick jag panik för att D hade varit med en annan. Det kändes som att blodet skulle stelna. Det är så lätt att bryta ihop alldeles när det blir en fysisk reaktion. När man börjar frysa, nästan skaka. Att man är påverkbar på det sättet! Jag var ledsen, jag skrev ett dumt mejl. D svarade. Jag måste lära mig att inte göra så. Höra av mig i affekt. Möjligen om det är så att kontakt kan göra mig lugn i en ohållbar situation, men egentligen måste jag ju lära mig att klara av dem också. De ohållbara situationerna menar jag.

Jag gick och tränade. I slog mig i huvudet så att jag ville börja gråta. För att det gjorde ont, för att det kom som så oväntat, för att det var lite klantigt gjort av henne och för att stoltheten fick sig en törn. Sen tänkte jag att de dåliga tankarna kanske slogs bort. Som tur var hade P tråkigt och skrev till mig. Jag fick tänka på annat. Jag slapp känna mig bortvald. Jag kunde tänka på roliga saker. Jag var vaken till halv tre. Sen låg jag som ett papper ovanpå sömnen utan att kunna sjunka ner i den över huvud taget. Trött idag alltså. Men det gör inte så mycket. Ältandet bröts.

Efter det definitiva

Ja, egentligen så känns det ingen skillnad. För ingenting har ju faktiskt förändrats. På jobbet i förrgår sa O att jag verkade uppsluppen. Jag skulle inte sträcka mig så långt, men kanske är det en känsla av frihet som ändå lyser igenom. Att jag helt rent kan tänka på andra nu, att jag kan stoppa tungspetsen i P:s mun på ett dansgolv och bara behöva svara inför mig själv. Och så får vi se vad det blir till slut.

Jag lär ju krossa hjärtat i det här. Jag ser inga tecken på något annat. Men jag vill ändå låta känslorna styra lite, och hoppet. För vägen till krosset skulle kunna bli fin!

Minus och plus blir minus

Aldrig i mitt liv trodde jag att jag och D skulle lyckas få till en ful brytning. Jag trodde vi var för goda för det och att vi tyckte om varandra för mycket. Men det verkar inte bättre. Och det är kanske väldigt naivt att tro att man står över sådant, men jag trodde det. På riktigt. Å andra sidan trodde jag också att vi skulle vara med varandra för alltid, för det tycktes mig väldigt sunt och logiskt. Jag visste visst intet.

Det blev fult. Och det är tråkigt.

Illamåendet

Ångesten är idag stor. För vid fem i morse ringde D och hade panik för att han gjort mig väldigt illa. Och ja, det hade han. Så nu har ångesten smittat. Det tackar vi för. Jag behöver må sämre. Verkligen. Tack tack.

I vallgraven mellan liv och verklighet

Föll ner i en förkylning och tappade kontakten med verkligheten. Och nu känns kroppen som om det vore söndag idag. Det kliar och krafsar inuti av en livsgnista som inte tycker att den får nog med syre. Och nä, det får den inte. Jag är så otroligt understimulerad. Jag vill saker. Jag vill göra grejer, jag vill vara ute. Jag vill springa, jag vill vara kär, jag vill dricka alkohol, jag vill hångla, jag vill ligga, jag vill gå på konsert, jag vill träffa vänner i långa rader, jag vill resa, jag vill vara uppskattad. Det är bra att jag vill saker, men varför känns det inte som att jag har sällskap i det. Varför känner jag mig så ensam, vad har jag gjort med mina relationer - varför har jag avfärdat så många. Vad har jag för höga krav egentligen. Eller är det de som har avfärdat mig? Vet inte. Jag blir galen.

Så nära men ändå

Vad som är frustrerande är att ett givande umgänge finns på replängds avstånd men att det liksom inte är en möjlighet.

Springer

Jag har repat mig lite efter ensamhelgen. Men jag drömmer lite om närhet och om att bli omtyckt. Marsvåren är sådär ljus nu om kvällarna. Jag vill att någon ska vara kär i mig.

en söndag

Det blev litegranna bättre igår. Isen lossnade en aning. Men idag var jag förbi hos D och blev ledsen igen, och brottades med svartsjuka. Den är verkligen ett otyg. Den förmörkar sinnet och logiken så.

Note to self

Igår vid 21-tiden:

"Fy, fy, fy vad deppig jag känner mig. Ensam. Olycklig. Meningslös. Missriktad energi, kompetens. Allt man kan tänka sig. Miserabelt. I evighet. Amen."

jag ville nästan kräkas

Otroligt sorgsen kväll. Mycket ensam och mycket uppgiven. Rädd och illa berörd av nästan allt och alla jag ser. Minnen av D, de dåliga gör ont, de fina saknar jag så mycket så att det också gör ont. Hela jag skriker för att jag så gärna vill uppleva den vardagslyckan och tryggheten och stoltheten i att vara två. Det är som en sådan där mardröm där man har något alldeles underbart fantastiskt, och så glider det bara undan och paniken som dyker upp är fruktansvärd. Och illamåendet som jagar en när man sen vaknar har jag också i mig.

Och en annan insikt är att jag när vi ses hela hela hela tiden tänker: Nu tycker han att jag är ful, att jag är fel att jag säger fel. Det är de signaler jag fått de senaste två kanske tre åren. Javisst har han sagt något helt annat, men det han visat i handling är min otillräcklighet och när vi nu ses är det det enda jag är.

Det får bli så

Men usch då vad det är ledsamt på jobbet idag. Ingen lust att vara här överhuvudtaget. Så uppsägningen är nära. Jag har saker att göra, men jag vill inte. Jag drar mig för att ringa samtal med sällskap i rummet. Det hämmar mig. Nej, såhär ska det inte vara. Det här är fel för mig. Insikt.

Vårkänslor och annan laddning

Jag dricker en halv flaska vin och en öl och det är alldeles lagom. Så jag står där när de har släckt ner och lyssnar till Frankes ljudmatta. Jag hör inte riktigt sången men det gör inget. Det är ljud och de spelar som jag känner mig. Som ett surr bara, en känsla. Kontroll och ändå inte på samma gång.

Och idag vaknar jag och känner inget av igår. Och det är lördag som vanligt och vårsolen lyser äntligen till senare än vad affärerna på stan har öppet till. Och det är smältigt och smutsigt på gatorna. Gruset skramlar inuti grumliga skor. Och när jag går där och känner att jag vill köpa mig en helt ny vårgarderob för att lyckan tycks ligga i konsumtion och förnyelse så drömmer jag om närhet. Det krafsar av längtan inuti bröstet efter att få känna en annans tungspets i min mun. Och händer och andetag och allt sånt. Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra av mig själv. Det är på alla sätt en fin känsla men den jagar mig förstås och om jag kunde uppfylla min önskan skulle det kännas ännu lite bättre. Elektricitet och sådär.

Ensam

Usch då vilket sorgligt liv det är. Jag känner mig så himla ensam och ledsen nu. Jag har inte gråtit så mycket på sistone. Men nu kan jag inte låta bli. Jag sörjer D så himla mycket. Och det känns som att det inte finns någon för mig. Och jag är visst svartsjuk, om så bara på de som får vara med D som kompis. För det får ju inte ens jag. Jävla skitliv.

Inte analys, sällskap

Jag behöver kärlek och uppskattning. Det är det som ska laga mig. Ja, jag har dålig självkänsla och sådär och är ofta dum mot mig själv. Och jag kan gå i terapi och jag kan försöka KBT-tänka om så att det blir mer harmoni. Men jag vet ju, att det jag behöver är sällskap om kvällarna. Någon som jag tycker om som klappar på mig och som tycker att jag är genuint bra och därför vill dela den mesta av sin tid med mig. Inte all förstås, men de där stora delarna. Vardagstid och upplevelser och sådär. D ringde mig igår. Vi har inte pratat ordentligt på länge. Jag blir så ledsen när jag inte hör något hopp om oss i hans röst. Jag önskar så han kunde tro på det. Och resten av livet känns som att det ligger framför mig i ensamhet.

Ge mig

En sån där dag där jag står mittemellan. Rädd för att vara ensam i mina känslor. Jag vill ha sällskap och uppskattning.

Lite tid utanför

Är hemma från jobbet för andra dagen i rad. Jag samlar ihop mig lite. Visst hade jag ont i huvudet igår morse, men mest av allt ville jag inte sitta och må dåligt vid skrivbordet för att jag inte kan förmå mig göra något där. Nu har jag tänkt lite och jag börjar bygga ett tänkbart scenario. Som innebär att jag kanske börjar med något nytt i höst. Och att jag kanske tar ledigt i sommar. Men vi får se.

D är i Göteborg. Men jag är inte svartsjuk, för det är trots allt jag som är den bästa. Och han har inga förpliktelser mig mot mig längre. Och sa jag att jag är världens bästa tjej?

Sjuk i hövve

Gråmars. Jag har meddelat mig sjuk idag. Jag hade en hemsk huvudvärk. Jag ville heller inte gå till jobbet. Jag är på väg nu, därifrån. Jag tror att jag börjar i Umeå i höst. Den tanken känns ganska bekväm just nu.

I mötet tvivlar jag så på mig själv. Jag tänker att jag ska träna på att inte göra det, att jag ska försöka tänka positivt och inte värsta-tänkbara-skeenden eller bara allmänt cyniskt. Men det är så svårt. Direkt undrar jag - vad menar han egentligen? Lindar han bara in allt i förtäckt kritik. Jodå. Huvudet är lite sjukt. Men vad är nytt?

Att inte förstå

D säger "Du vet väl att jag tycker du är bäst". Jag säger ja men tänker nej. Hur skulle jag kunna veta det när jag inte förstår varför i så fall han inte vill vara med mig. Jag är så bra jag kan vara men jag räcker ändå inte till. Hur ska någon någonsin kunna bekräfta bort det självtvivel som detta ger mig.

Hela skillnaden

I ett ingenmansland som så många gånger förr. Beroende på och allt sånt. Det enda man vet säkert är att man har sig själv, allt annat kan försvinna. Så jag går från hopp till förtvivlan till hopp till förtvivlan. Av livet har jag lärt att förvänta det värsta, hoppas det inte är självuppfyllande ty då blir det inte roligt för mig framöver. Att det ska vara så svårt? Det här med meningen med allt och att hitta nån som man kan luta sig mot. För det vet jag, att det är det som är meningen: Att inte vara själv. Att ha sällskap genom livet.

Lämna mig inte här

Idag längtar jag efter D. Saknar eftermiddagar med kaffe och kramar. Jag vill ha vardagen och tryggheten och sällskapet - för sånt slätar över och fyller igen alla vassa hål av ensamhet och otillräcklighet. Bäddar in dem så att de inte gör så ont som när de står nakna.

None-trick pony

Jag behöver en ventil. Det är söndag och jag håller på att gå i bitar. Jag vill för allt i världen ha sällskap. Jag vill inte vara själv. Jag vill att någon ska vilja vara med mig. Ensamheten är inget värd. Jag kan ingenting. Jag är inget värd. Jag är sämst i hela världen. Därför behöver jag en kram. Och några snälla ord.

Vilket jävla liv det är.

He is a chorus

Jag vet just inte. Jag är alldeles säkert kär i musiken. Musik är det bästa som finns.

Now I just sit on the ground in your way

Det är mellan -20 och -25 grader ute. Jag sitter i ett fönster, det drar lite kallt från glaset men jag behöver några minuter för mig själv. Jag är trött. Försöker vara i nuet, låta bli att tänka. Jag vill bara inte inte räcka till. Jag vill så gärna vara omtyckt.

I've fallen far down the first time around

Men den fullkomliga maktlösheten i att sitta och vänta! Det händer mig alldeles för ofta. Varför vill jag så mycket? Varför känns det som att jag är så ensam i allt jag vill? Varför är det ingen som synkar med mig så att jag inte behöver kämpa så mycket? Jag blir så trött. Och det blir snart försent och hela dagen blir då en evig väntan på nåt som aldrig blev. Det är väl bra att jag hoppas, men det gör så ont att göra det förgäves.

Jag förleds

Det kan vara så att jag måste bli hel först. Men det vore så mycket skönare att slippa lägga ner år och dag på att laga sig. Det är kortsiktigt, jag vet, men lockande.

Brr

Ojdå, jag har visst frusit fast.

Vad ska komma först?

Nej, det har inte blivit sämre. Men jag är alltjämt vilsen och förvirrad. Det är synd att jag tror så illa om mig själv. Det försvårar. Så jag önskar mig bekräftelse, fast den som borde ge den till mig är förstås jag själv. Men det ligger närmare till hands att tro att jag lättare kan göra det om någon annan gör det först. Men det kan faktiskt även vara så att det blir lättare för någon annan att ge mig bekräftelse om jag gör det först.

Det kunde ju inte gärna bli sämre

Nu är det på riktigt åtminstone. Så att något kan förändras. Jag kan ta livet lite mer i egna händer. Nu är jag ju ändå inte riktigt kapabel till det, men situationen bär på möjligheter. Vi sitter inte fast. Och jag har fått lära känna en ny vän och fått litegranna perspektiv. Det är bra.