darkness and cold

Novembermörkret tär lite. Och kylan. Riktig midvinterkyla. Jag är långsam och seg, opigg på att träna, opigg på att jobba.

Svart i ögat

Japp, japp. Svartsjuk då. Jag vill illa!

störd

D., du stör mig du stör mig! Allt blir en kritik och dåligt omdöme.

Idel dåliga besked

Jag får ett otäckt brev. Jag vet inte vem jag ska skylla på. Jag blir ledsen och behöver stöd. Jag söker det, men får det inte riktigt. Sen går det ett par dagar och plötsligt kommer D förbi på jobbet. Han är med en person. Hon torkar sina glasögon på hans jacka. Eh. Dagen efter ses vi igen. Han säger det är någon han träffar. Hon är 21 år. Jag var aldrig så ung när vi var tillsammans. Inte ens för sju år sen. Jag vet inte hur han tänker. Han ville inte göra mig illa mer. Men vad betyder det? Vad har han för rätt att låta någon annan drabbas. Kanske ljuger han om vad hon är och betyder. Men jag tror inte det.

Under tiden är P borta. Jag är ensam. Och rädd för att vara sjuk.

November, första dagen

Jag är så rädd för ensamheten. För jag är inte ensam nu. Jag har ju P. Men sårbarheten ger mig ångest och jag vill gråta för det jag tror jag kommer att förlora. Så himla dumt! Jag tog inte medicin i så många dagar. Jag orkade inte riktigt med att sova dåligt och att ha kryp i benen. Men jag sparar den ju i badrumsskåpet. Beredd på att ta fram den igen. Det vore nog bra. Men det vore ännu bättre om jag kunde vara här och nu och trygg. Och inte rädd för P:s framgångar och att han önskar sig vidare.