Medicinerar med musik

Jag fyller de tomma ensamma ledsna kvällarna med musik och kanske inte får mindre ont men tycker mig iallafall se skönhet i världen. Hospitalet och Bear Quartet. Jag tycker att Carry the weight är världens bästa låt just nu. Och Bara lite sex är som ett soundtrack till nåt som handlar om mig. Trots panflöjterna, hehe.

Tragedi

Jag vill verkligen inte tycka det, men ibland tänker jag att jag är så väldigt tragisk. Det är fel att tänka så om sig själv, men vad ska jag göra när det sköljer över mig sådär överväldigande och jag känner mig ensam och liten och tragisk.

Tragisk för att jag så uppenbart för mig själv gör saker jag inte borde. Riskerar att må dåligt för en försvinnande liten chans till lycka. Och inte har vänner eller umgänge som ställer upp på sådant jag vill göra.

Kanske har det varit så att jag inte velat dela mitt liv och mina intressen med vänner. Jag vet det. Jag har velat ha mina förtjusningar i fred. Bara mina att tänka på och uppleva. Det kanske är fel. Jag vet inte det.

Jag balanserar oavsett på en slak lina.

Rådlös

Skrev till P i söndags eller måndags något i stil med att jag har en övergripande känsla av att ha hamnat på sidan av livet och vet inte hur jag ska ta mig tillbaka in i det.

Känner mig väldigt ensam.

Tre steg tillbaka

Igår var det väl okej. Idag känner jag mig nedstämd igen. Den här grejen med barn är skitjobbig. Jag kan inte se barnvagnar längre. Gud så löjligt.

Rädd för helgen. Den ligger där tom och skrämmande. Sovit dåligt i några nätter igen. Trivs inte i min säng, inte i sovrummet. Fryser. Krockar med väggen.

en våt filt

Jag vardagsgråter mest varje dag. Med händerna i diskbaljan. När jag går ner för trappen i huset. Efter att jag mött ännu en liten familj. I soffan. I sängen. I duschen. När jag lagt på luren. Om jag råkar vara på jobbet låser jag in mig på toaletten.

Ropar

Kom tillbaka, D! Jag vill ha eftermiddag med dig. Kvällar, helger, morgnar. Allt.