3

Tredje inlägget idag. Jag skulle bara säga att jag hade tänkt berätta det för min syster idag. Men jag klarade det inte. Jag ska, snart. Jag har bara sagt det till två stycken i utkanten av mitt liv. Jag är dum, men jag vill inte berätta det på jobbet. Jag tänker precis som med arbetet självt att jag håller ut en dag i taget. Och nu ska alla på semester så ingen behöver lära känna mig närmare och sen ska jag sluta. Ett halvår kvar nu.

Ajaj

Usch vad det känns mörkt och trist och ont i magen och hjärtat och själen. Jag vill inte att det ska vara så som det är. Jag vill inte att det ska vara så som det är.

Jagad

Kanske är det för att jag varit ledig en vecka och därför glömt vad det är jag brukar ägna min tid på jobbet åt. Kanske är det för att jag fick säga hejdå till lägenheten i Umeå och för att det återigen är så plågsamt uppenbart att det inte kommer bli som jag vill med mig och D. Jag har en klump i magen, jagad av verkligheten. Jag tror att om jag inte jobbade så skulle jag kunna känna mig fri och leva mer som jag vill. Jag kunde stå ut med jobbet om jag hade någon att komma hem till. Det där livet som jag haft nu i en vecka. Ett hem, en D, tid.

Sista

Jag tänker det var sista gången idag.

Jag kan förstås inte låta bli att pussa på honom när jag är i samma rum. Jag borde inte, men jag kan inte riktigt styra det. Det sker på instinkt. Men det är inte som det ska. Jag märker att han blir besvärad. Eller inte besvärad kanske, men något annat som gör att det alltid känns som jag gjort fel.

Glömde

När jag inte skriver på ett tag är när jag glömmer hur det är. Jag kanske tror att det är ganska bra, men det är det naturligtvis aldrig. Igår kom verkligheten ikapp mig igen och idag känner jag mig ensam och ynklig. Även fast jag är hemma i lägenheten med D. Kanske ännu mer därför förstås.

Jag känner mig sviken och bortvald.

Sämsta veckodagen

Det är söndag, och den dagen är alltid dum. Jag känner mig ensam igen, och har tråkigt. Jag oroar och tycker synd om mig själv. Ser framför mig hur D går vidare i sitt liv, och att jag fastnar. Kan inte hjälpa att jag känner mig lurad. Jag flyttade och tog ett jobb för att skapa bättre förutsättningar för vårt liv. Jag gjorde en uppoffring som skulle bli värd det för att i slutändan skulle vi få det bättre. Men jag fick det bara sämre.

loggad?

Ännu en i raden sömniga dagar på jobbet. Jag har det inte i mig att sätta igång med det jag borde. Det är ingen som sätter press på mig och då blir det så här. Istället kollar jag bara på webbsidor av helt eget intresse. Hoppas ingen granskar min e-trafik.

Tristess

Klockan är halv två, det är arbetsdag och jag sitter och slösurfar. Jag har nog andra saker att göra men de är alltför abstrakta för att jag ska orka ta tag i dem, istället skjuts de upp. Var är de där konkreta uppgifterna jag vill ha: skriva in siffror, sortera in filmer, flytta papper till rätt ställen? Sånt.

Grät i telefon med D igår kväll. Igen. Jag förstår honom inte riktigt och jag tror inte heller att han förstår mig särskilt bra. Ibland undrar jag om han fortfarande är den jag blev och är kär i eller om jag bara tror det. Han kanske inte var som jag trodde, någonsin. Fast det tror jag. Jag måste tro det. Men jag vet inte om den personen finns kvar i honom eller om inte, om han kommer tillbaka.

D är inte så varm och hjärtlig längre. Fast det kanske bara är mot mig. Eller för att han mår dåligt. Hoppas han finns fortfarande, att han blir hel och vill vara med mig igen. Tyvärr känns det som för mycket att hoppas på. Jag får sällan det jag vill ha. Och jag har inte tid heller, att vänta.

Själv

Singel, antar jag. Fast jag har knappt sagt det till någon. Jag önskar jag vore lyckligt kär i D igen. Jag vill vara kär och glad. Jag vill vara trygg och planera roligheter. Nu är jag hemskt ensam.

Läser andra i min omgivnings små inlägg på bloggar och andra ställen och ser deras liv, och deras kärlek. Små fina saker skriver de till varandra, och jag vill också ha det så. Som jag hade det.