Om kläder

Jag har massor med kläder. Fina kläder till och med. Men jag orkar aldrig vara snygg. Jag orkar aldrig försöka. Jag tar ett par praktiska byxor och en tröja jag inte fryser i. Jag tänker jag måste vara praktisk på jobbet så jag blir tagen på allvar. Vad mycket roligare det vore att gå i skolan, då kunde jag vara fin varje dag.

När jag gick i gymnasiet visste jag precis hur jag ville se ut, visste precis vad jag ville ha. Men då fanns det aldrig. Jag ville klä mig i sånt som funnits överallt i många år nu, men då, då fanns det inget. Jag antar att jag var före min tid.

Hmm

Vem är jag, vad gör jag?

Jag vantrivs inte på jobbet i alla fall. Åtminstone inte förra veckan. Jag behöver något roligt i mitt liv.

Eld och svavel blod och sand i hatten

Jag är ett kärl för sorg just nu. Ont gör det: till tusen, till miljoner, till miljarder.
Mina ögon är varma och svullna och det känns som att jag bara ser hälften av vad jag brukar. Inåt ser jag min morfars stolta näsa, hans buskiga ögonbryn och hans fantastiska leende. Jag har alltid haft svårt att beskriva hur otrolig jag tycker att han och mormor är och har varit. Det finns inte ord, det finns bara en förståelse hos oss som har haft dem i vår familj. Och det räcker förstås.

I somras var jag och morfar på stan. Vi köpte tröjor och åt glass tillsammans på trappan på torget. Det var fint. Och förutom att jag klappade honom i sjukhussängen i helgen, så kramades vi ordentligt för bara en månad sedan.

Sorgesamt, arbetsamt

Jag är alldeles slut och trasig inuti. För jag var tvungen att se morfar på sjukhuset kämpandes med en lunginflammation efter en operation. Och han vill inte äta eller dricka utan tynar bort framför våra ögon. Och för bara två veckor sedan var han som vanligt. Dumma, dumma att han skulle falla. Och så står hans tofflor där, och klockan ligger i necessären bara för att ännu mer plågsamt påminna om att han är Morfar.

Det tornar upp sig

Det är trött och ledset. Jag har varit på mitt nya jobb i snart än månad och även om det finns stunder då det känns som att jag uträttar saker så är det mest av allt en enda lång känsla av att inte räcka till. Jag vet mina brister. Jag vet att jag undviker konfrontationer. Som synd är så är det det mitt jobb består av, konfrontationer med människor, frågor, svar, telefonsamtal och konversationer. Och i slutändan ett skrivande som jag brottas med. Fast mer än det så slåss jag mot min egen osäkerhet. Det är där alla problem börjar. Men vad kan jag göra?

Och som att det inte vore nog att jag flyttat till Östersund för en tid, till ett nytt jobb som hittills tar mer än det ger, så är det ett moln borta vid horisonten. Det stavar ut att jag kanske kommer att bli ensam.

Selektiv perception

Jag är inne på DN:s hemsida och jag ser en del av ett inlägg från Märta Myrstener. Jag läser att hon är ihop med sig själv. Att hon inte är i par mer. Sen är det lunch och jag berättar för Mia om bröllopet vi är bjudna till i påsk. Vi är fortfarande vi, men vad finns på andra sidan? Jag känner intensivt hur skönt det är att luta sig mot ett vi. ”Jag är normal, jag har en kille sen flera år.” Grunden skakar.