Räknar nedåt

Nu vill jag att tiden ska gå så att jag har jobbat min sista dag snart. Det är tre dagar kvar om man även räknar med idag. Jag städar på skrivbordet. Pliktgör litegrann, men väldigt lite. Spår av migrän hälsar på. Så jag engagerar mig ännu mindre. Jag har fått lite prestationsoro inför nyjobbet men tycker förstås att jag valt rätt ändå.

Gråkär, regnkär

Gråväder ute. Regn. Och jag känner mig kär. Maj-kär, början-av-juni-kär. Sådär som 1996 när jag cyklade genom Björkbacka-parken och mest av allt lyssnade på Stay Together och The Living Dead. Och drömde om världen bortom horisonten.

Det kan aldrig vara bra. Det kan aldrig bli bra. Jag måste tänka om, hitta någon annan.

disharmoni

Jag är så mittemellan.
Det som betyder mest är att ha relationer att luta sig mot.
Syskon är bra och föräldrar, men av de senare har jag bara en kvar.
Jag saknar en kärlek. Jag saknar det så avgrundslöst mycket.
Stöd och uppskattning och sällskap.

Så söndag

Åh nej, en seg och plågsam dag av söndagsångest och ensamhet föröver. Jag har ingen tycker jag.

mörk natt trots ljuset

Lite ensam ledsen svartsjuk lämnad olycklig trånande undrande. Tänker på de vidriga känslor jag upplevt genom D. Omänskligt är det med sånt. Hatar det.

Vill så gärna ha sällskap och uppskattning. Minns inte vad sådant är när det inte mest av allt är nedbrytning.

De valde mig

Jag fick jobbet!

Glad för det. Lite synd är det att jag ska lämna Östersund och människorna här. Men samtidigt är det något jag måste göra för att kunna gå vidare på ett bra sätt tror jag. Ge Umeå en chans. Och få en chans av Umeå.

Men samtidigt kunna återvända om det är det som verkar rätt att göra i vinter.

Hoppas

Det enda jag just nu kan tänka på är hur otroligt gärna jag vill ha det där jobbet som jag var på intervju för igår. Jag sitter och stirrar på telefonen. Jag tänker att ju längre den är tyst desto mindre blir mina chanser. Usch, det kommer inte att bli vackert om de säger nej. I termer av självförtroende och uppgivenhet och sådär. *Håller tummarna så himla hårt*

det blåser lite

Idag är det en bra måndag. För att min söndag slutade på ett ganska tillfredsställande sätt. Inte i söndagsångest utan i sällskap. Jag ska inte fastna i det som inte kändes så bra som det skulle kunna, utan bara vara glad åt att det var mycket som var roligt.
Jag är mitt inne i en period av händelser. Ska på en jobbintervju imorgon som känns väldigt spännande. Får jag jobbet kommer det bli trassligt att få till allt med mitt nuvarande och sådär, men det ska nog ordna sig i så fall. Lite ledsen blir jag när jag tänker på de fina vänner jag har här och om det blir så att jag ska lämna dem. Men jag tror jag måste tacka ja till Umeå om jag får frågan. Jo, det måste jag. Vi får väl ser hur det blir.

På resa

Vad som hänt sen sist är att jag varit i Stockholm och gjort saker i ett. Så pass mycket att jag till sist blev alldeles utmattad. Men det var roligt och jag trivdes bra och en del av mig skulle inte ha något emot att bo och vara där. Men i strömmen av allt jag gjorde var jag på tre spelningar och den sista var Deportees på Debaser Medis och då kände jag hur mycket jag ville vara i Umeå. Choice of city through music. Samtidigt är det ju i Stockholm som konserterna är.

Jag träffade vänner och familj som jag tycker mest om av alla.

Sen när det var slut och jag sa hejdå och åkte hem saknade jag D och slog ihärdigt bort tankar på det fina vi haft och det dåliga som blev. På resa känns det så ensamt ibland, som att jag intensivt längtar efter ett sammanhang i den där förflyttningens melankoli.

Nåja, åter hemma. Tvivlande på vardagen och vart jag ska styra den. Som vanligt.