Bra bra

Känns bra idag, så den dagen och den känslan tar jag och stoppar ner i en ficka och bär med mig. En sån där fin lördag. Känner mig lite använd. Druckit vin, bestigit berg i natten, gjort nya grejer, sovit bara lite. Fikat med och gått på stan med min fina vän A/H. Köpt grejer.

Frustrationer

Jävlarimig jag är sur och arg. Ledsen också. Missnöje under några dagar. Ibland går det att göra saker åt det. Rycka upp sig och sådär. Men emellanåt är det bara för mycket som att något stort och tungt har ramlat över en. Äta, röra på sig, träffa folk är det bästa. Men ibland är det så svårt! Känns som tur är lite bättre idag. Ska iväg i helgen, till Östersund. Där blir det socialt och så. Har mycket att göra på jobbet eftersom jag hela tiden skjuter upp allt och bara skriver ett ord i halvtimmen.

stilla gråt

Det är så ledsamt att vara ensam.

Kryper kryper kryper

Måndagsuttråkad. Vill ha sällskap. Inte ens musiken låter bra. Det kryper lite i kroppen. Och jag har jobbat ganska bra de senaste dagarna så det är inte det. Kanske att jag inte äter så bra mat. Bara mackor i långa rader. Men mest vill jag hångla och sådär. Det är väl det.

Ta bort gör om gör bättre

Ett vänligt ord och allt känns bra igen, på jobbet då. Att jag skrivit nåt som är okej. Varför tror jag så innerligt att inget jag gör duger. Att de jag jobbar med inte tycker att jag är bra nog eller trevlig nog. Var och hur och när lärde jag mig detta?

Tofflar lite

Vad är på riktigt och vad är kemi? Det vet jag sällan. Men jag vet att ibland är det det ena och ibland det andra. Men i vilket fall är bästa boten att antingen träffa människor eller att bara vänta tills det går över.

Jag trodde inte att jag var så tofflig och skulle vilja ha en relation så himla gärna som jag vill. Men tryggt sällskap är det som betyder något.

näe

Jobbtvivel, självtvivel och någon slags insikt om att jag inte har några vänner i Umeå. Aj då.

Tröst

Det där med att vara nygråten en eftermiddag och ha en kaffe i handen.

Tvåsamt och ensamt

Jag var på bröllopsfest i helgen. Det var inte så roligt. Ledsenheten smög sig in så snart det pratades om kärlek och hur det var viktigt att göra roliga saker i vardagen tillsammans och sådär. Och på bröllopfester pratas det om sådant hela tiden. Liten och ensam var jag och synd om. Jag minns vardagslyckan allt för väl. Efter tio dagar hemifrån kom jag hem igår till en sval och tom lägenhet. Jag frös i sovrummet. Jag skrev ett meddelande till D som jag aldrig skickade. Jag klagade lite i mörkret. Jag grät en stund.

Vill du veta? Vet du redan?

Ibland undrar jag om jag borde berätta det. Men jag tror inte det. Det kommer bara leda till nåt ont. Men en sak som är lite symptomatisk för mig är att det går från svagt hopp om något nytt och roligt till en situation där jag känner mig stressad och undrar: Är det här det jag verkligen vill? Och från det till besatthet och olycka där allting står och faller med just detta.

Håller på att gå under här

Men olycka! Men alltså det där eviga hoppet jag hyser. Jag tror att jag hatar det. Det är mer som vanföreställningar än något annat. Jag har ju ingen verklighetsuppfattning som på något sätt är förankrad i det som verkligen pågår där ute. Plus att jag är George Costanza och har mixat ihop två passioner till en enda röra.

Men hemskhet

Men vad jag hatar att jag måste känna det som jag gör. Vad är det för fel? Vad gör jag för fel? Springer jag medvetet in i en vägg? Ja, men jag gör ju det. Jag vill visst förstöra mig så mycket som det går.

Hoppet är min fiende.

Svårt

Men. Jag tror jag ger upp nu. För jag tror inte att jag gör bra saker för mig. Äsch.

Destruktiviteten

Vad jag inte gör rätt grejer! Vad jag istället utsätter mig för. Galenskap är vad det är.