Springer

Jag har repat mig lite efter ensamhelgen. Men jag drömmer lite om närhet och om att bli omtyckt. Marsvåren är sådär ljus nu om kvällarna. Jag vill att någon ska vara kär i mig.

en söndag

Det blev litegranna bättre igår. Isen lossnade en aning. Men idag var jag förbi hos D och blev ledsen igen, och brottades med svartsjuka. Den är verkligen ett otyg. Den förmörkar sinnet och logiken så.

Note to self

Igår vid 21-tiden:

"Fy, fy, fy vad deppig jag känner mig. Ensam. Olycklig. Meningslös. Missriktad energi, kompetens. Allt man kan tänka sig. Miserabelt. I evighet. Amen."

jag ville nästan kräkas

Otroligt sorgsen kväll. Mycket ensam och mycket uppgiven. Rädd och illa berörd av nästan allt och alla jag ser. Minnen av D, de dåliga gör ont, de fina saknar jag så mycket så att det också gör ont. Hela jag skriker för att jag så gärna vill uppleva den vardagslyckan och tryggheten och stoltheten i att vara två. Det är som en sådan där mardröm där man har något alldeles underbart fantastiskt, och så glider det bara undan och paniken som dyker upp är fruktansvärd. Och illamåendet som jagar en när man sen vaknar har jag också i mig.

Och en annan insikt är att jag när vi ses hela hela hela tiden tänker: Nu tycker han att jag är ful, att jag är fel att jag säger fel. Det är de signaler jag fått de senaste två kanske tre åren. Javisst har han sagt något helt annat, men det han visat i handling är min otillräcklighet och när vi nu ses är det det enda jag är.

Det får bli så

Men usch då vad det är ledsamt på jobbet idag. Ingen lust att vara här överhuvudtaget. Så uppsägningen är nära. Jag har saker att göra, men jag vill inte. Jag drar mig för att ringa samtal med sällskap i rummet. Det hämmar mig. Nej, såhär ska det inte vara. Det här är fel för mig. Insikt.

Vårkänslor och annan laddning

Jag dricker en halv flaska vin och en öl och det är alldeles lagom. Så jag står där när de har släckt ner och lyssnar till Frankes ljudmatta. Jag hör inte riktigt sången men det gör inget. Det är ljud och de spelar som jag känner mig. Som ett surr bara, en känsla. Kontroll och ändå inte på samma gång.

Och idag vaknar jag och känner inget av igår. Och det är lördag som vanligt och vårsolen lyser äntligen till senare än vad affärerna på stan har öppet till. Och det är smältigt och smutsigt på gatorna. Gruset skramlar inuti grumliga skor. Och när jag går där och känner att jag vill köpa mig en helt ny vårgarderob för att lyckan tycks ligga i konsumtion och förnyelse så drömmer jag om närhet. Det krafsar av längtan inuti bröstet efter att få känna en annans tungspets i min mun. Och händer och andetag och allt sånt. Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra av mig själv. Det är på alla sätt en fin känsla men den jagar mig förstås och om jag kunde uppfylla min önskan skulle det kännas ännu lite bättre. Elektricitet och sådär.

Ensam

Usch då vilket sorgligt liv det är. Jag känner mig så himla ensam och ledsen nu. Jag har inte gråtit så mycket på sistone. Men nu kan jag inte låta bli. Jag sörjer D så himla mycket. Och det känns som att det inte finns någon för mig. Och jag är visst svartsjuk, om så bara på de som får vara med D som kompis. För det får ju inte ens jag. Jävla skitliv.

Inte analys, sällskap

Jag behöver kärlek och uppskattning. Det är det som ska laga mig. Ja, jag har dålig självkänsla och sådär och är ofta dum mot mig själv. Och jag kan gå i terapi och jag kan försöka KBT-tänka om så att det blir mer harmoni. Men jag vet ju, att det jag behöver är sällskap om kvällarna. Någon som jag tycker om som klappar på mig och som tycker att jag är genuint bra och därför vill dela den mesta av sin tid med mig. Inte all förstås, men de där stora delarna. Vardagstid och upplevelser och sådär. D ringde mig igår. Vi har inte pratat ordentligt på länge. Jag blir så ledsen när jag inte hör något hopp om oss i hans röst. Jag önskar så han kunde tro på det. Och resten av livet känns som att det ligger framför mig i ensamhet.

Ge mig

En sån där dag där jag står mittemellan. Rädd för att vara ensam i mina känslor. Jag vill ha sällskap och uppskattning.

Lite tid utanför

Är hemma från jobbet för andra dagen i rad. Jag samlar ihop mig lite. Visst hade jag ont i huvudet igår morse, men mest av allt ville jag inte sitta och må dåligt vid skrivbordet för att jag inte kan förmå mig göra något där. Nu har jag tänkt lite och jag börjar bygga ett tänkbart scenario. Som innebär att jag kanske börjar med något nytt i höst. Och att jag kanske tar ledigt i sommar. Men vi får se.

D är i Göteborg. Men jag är inte svartsjuk, för det är trots allt jag som är den bästa. Och han har inga förpliktelser mig mot mig längre. Och sa jag att jag är världens bästa tjej?

Sjuk i hövve

Gråmars. Jag har meddelat mig sjuk idag. Jag hade en hemsk huvudvärk. Jag ville heller inte gå till jobbet. Jag är på väg nu, därifrån. Jag tror att jag börjar i Umeå i höst. Den tanken känns ganska bekväm just nu.

I mötet tvivlar jag så på mig själv. Jag tänker att jag ska träna på att inte göra det, att jag ska försöka tänka positivt och inte värsta-tänkbara-skeenden eller bara allmänt cyniskt. Men det är så svårt. Direkt undrar jag - vad menar han egentligen? Lindar han bara in allt i förtäckt kritik. Jodå. Huvudet är lite sjukt. Men vad är nytt?

Att inte förstå

D säger "Du vet väl att jag tycker du är bäst". Jag säger ja men tänker nej. Hur skulle jag kunna veta det när jag inte förstår varför i så fall han inte vill vara med mig. Jag är så bra jag kan vara men jag räcker ändå inte till. Hur ska någon någonsin kunna bekräfta bort det självtvivel som detta ger mig.

Hela skillnaden

I ett ingenmansland som så många gånger förr. Beroende på och allt sånt. Det enda man vet säkert är att man har sig själv, allt annat kan försvinna. Så jag går från hopp till förtvivlan till hopp till förtvivlan. Av livet har jag lärt att förvänta det värsta, hoppas det inte är självuppfyllande ty då blir det inte roligt för mig framöver. Att det ska vara så svårt? Det här med meningen med allt och att hitta nån som man kan luta sig mot. För det vet jag, att det är det som är meningen: Att inte vara själv. Att ha sällskap genom livet.