jag ville nästan kräkas

Otroligt sorgsen kväll. Mycket ensam och mycket uppgiven. Rädd och illa berörd av nästan allt och alla jag ser. Minnen av D, de dåliga gör ont, de fina saknar jag så mycket så att det också gör ont. Hela jag skriker för att jag så gärna vill uppleva den vardagslyckan och tryggheten och stoltheten i att vara två. Det är som en sådan där mardröm där man har något alldeles underbart fantastiskt, och så glider det bara undan och paniken som dyker upp är fruktansvärd. Och illamåendet som jagar en när man sen vaknar har jag också i mig.

Och en annan insikt är att jag när vi ses hela hela hela tiden tänker: Nu tycker han att jag är ful, att jag är fel att jag säger fel. Det är de signaler jag fått de senaste två kanske tre åren. Javisst har han sagt något helt annat, men det han visat i handling är min otillräcklighet och när vi nu ses är det det enda jag är.