Nej

Jag fick svaren jag inte ville ha.

Nu finns det inga ord.

som stannar

Nästan starkare idag, ångesten. En knytnäve i bröstet som försöker tränga sig ut. Tårarna nära hela tiden. Vill inte vara på jobbet för oron river så. Vågar inte gå hem för att jag kommer börja gråta om jag säger orden. Jag vill prata om det. Jag vill säga att det inte är okej med tystnaden. Att den gör mig sjuk. Men jag vill inte höra sanningen om den är den jag räds. Och jag orkar inte vara den som hela tiden brister i gråt.

Är jag sjuk? Är det neurologi? Kemi?

Orkar inte.

Moln

Varför växer ångesten i mitt bröst?
Avgrunden jag upplever mellan mig och P, är den verklig eller bara i mitt huvud?
Jag hatar känslan, i vilket fall.