Att ha ont utan smärta

Läste en bok i veckan. Den fick mig att tänka mycket på kärlek och sorg. Och hur de drabbat mig.

På nätterna blir jag jagad av de ledsna känslorna. På dagarna dröjer de sig kvar. Jag har drömt om mamma, om D, om svek, om sex, om väskor som blir kvar, om platser jag inte hittar. Jag finner ingen nattro alls. Jag hoppas det är juniljuset.

Idag vill min fysiologi att mina tankar ska kännas långsamma. Migrän utan intensiv smärta kallar jag det. Det är en närvaro i huvudet bara. En hinna av en sort runt mitt medvetande.

Midsommardagen

Mjuka kläder, gråväder. Varm svalhet i luften. Cyklade hem för att ta bilen till tågstationen.

Midsommarafton

Det är natt. Det är ljust. Jag vet inte vad jag väntar på.

Möten

Igår eftermiddag träffade jag D lite kort, tillsammans med hans bror, svägerska och brorson. Det kändes konstigt för att det är så självklart när vi ses. För att jag känner honom så väl. Jag satte mig för nära. Glömde av mig. Flyttade mig en centimeter.

Idag gick jag genom barndelen i biblioteket. Såg två knappt ett-åringar ligga på magen och suga på pekböcker. Blev ledsen, kände att jag ville ha en.

Dags igen

Två veckor utan tårar blev det och det är bra. Men att vardagen ska komma ikapp och de grå insikterna med det är förstås oundvikligt. Känner mig ensam och undrar "vad nu då?". Jag vill inte vara själv i grunden. Jag tycker om utrymmet, egentiden, friheten. Men jag vill inte bara ha den. Jag vill ha sällskap, kramar, uppskattning, skratt och vänskap. Äsch, vilket mörker.

Lördagsnöje i juni

Att cykla genom morgonen i ett stilla regn mellan grönaste buskar och träd och gräsmattor. Lite trött och sådär. Att ha några avsnitt av Gilmore girls att titta på. Att se fram emot eftermiddagskaffe, och bjudmiddag med vänner på kvällen.

jagad trivsel

Det har gått ett par dagar och jag är på mitt nya jobb och det finns just inget som är dåligt med det. Ännu. Hoppas aldrig. Men jag jagas av annat. Av önskan om fysisk närhet. Den flåsar mig i nacken. Tar ett strypgrepp. Äsch.

Stockholm-Östersund-Umeå

Vilken vecka det varit, en evig virvel av händelser. Mellanlandade i Östersund. Ville förankra mig, gå förbi, säga hej. Tog flyget till Umeå och kände det som att jag flög åt fel håll. Och nu kan jag inte förstå att jag är här. Min själ är nog fortfarande på väg hit. Hjärtat är någon annanstans.

Puh

Jag är lite trött. Det har varit så mycket den senaste veckan, jag har inte hunnit tänka efter nästan något alls. Kommer saker och ting att bli bra för mig? Hoppas. Jag hade just inget val. Men det kan ju hända att jag kommer att undra vad som kunde ha blivit istället.