hjärtesorg

D känns så fjärran. Jag tror inte han drömmer om mig längre. Det är förstås sorgligt. Och att jag inte får vara en del av den delen av hans liv mer. Det var länge sedan när jag tänker efter. Den delen där man vill prata om allt mellan himmel och jord, musik, drömmar. Och spela in låtar och ge försiktiga komplimanger. Det gör mig så ledsen. Och att han aldrig berättar hela sanningen gör alltid ont.

Why do I spend valuable time with people who i'd much rather kick in the eye

"Jag blir nervös i ditt sällskap, men jag ska bortse från det nu"
"Du har ett väldigt fint ansikte, nästan som en fotomodell. Men du borde jobba lite mer med håret."
"Du är ganska smal, tänker du ofta på det?"
"Det är många killar som tittar lite extra på dig"
"Har du älskat någon nån gång?"
"Om du skulle åka på en romantisk drömsemester med din kille nästa sommar, hur skulle den se ut?"

Hade han läst The Game eller? Det här var vår första konversation om man bortser från när vi hälsade på varandra. Det är inte kronologiskt alls, bara sånt jag minns att han sa. Så himla konstigt. Ett pucko. Och han fick ju inga ärliga svar kan jag säga. Sådant måste förtjänas.

Vadå jag cynisk?

Så ofta när jag umgås med människor, allra mest om jag inte träffat dem på länge eller kanske träffar dem för första gången, så ser jag igenom dem. Jag ser igenom deras konstade manér. Jag vet vad de ska säga innan de säger det. Jag spelar med, faller in i jargongen, lägger mitt egentliga jag åt sidan samtidigt som jag tänker föraktfulla och cyniska tankar. Så är det bara.

Sen finns det förstås de som jag bara tycker om.

Cykling

Jag älskar hösten när det är klara dagar som är varma i solen och kalla i skuggan. Och så cyklar man snabbt med andan i halsen så händerna blir kalla men man själv alldeles varm. Och helst ner på stan alldeles innan stängning när de flesta andra redan gått hem. Och så köper man något fint, och känner sig febrig och glad. Och så cyklar man hem lika snabbt.

Huset

Jag fryser inomhus också. Alla har glömt mig. Jag är i ett svart hål. Och i huset är allting orört. Mamma är bara borta, tillsammans med sin varma hand som hon lade över allt här hemma. Kvar är en ensam pappa. Det är mycket svårt att gå vidare härifrån.

Bitter ska jag nog bli en dag

Det är fortfarande isande kallt ute. Jag cyklade ner på stan och kylan sved på händerna och blåste rakt in i jackan.

Och hela dagen har jag haft ångest för att jag är för konflikträdd för att våga ta tag i mitt liv och styra det ditåt jag vill. Jag är för svag och för ledsen och för rädd att vara besvärlig.

Och obeslutsam.

äldre

Det är kallt, det blåser så att löven vänder sig ut och in. Jag kände mig som 17 år igår. Idag känner jag mig äldre och avundsjuk. Jag tror kanske att jag måste flytta tillbaka till Stockholm.

Tillbaka

Jag är i Östersund, det är kallt. Grinigt som det bara kan vara här. Jag minns.

Luftfuktighet

Jag är trött, jag har en överansträngd axel, jag är tillbaka i Umeå. Jag minns Stockholm som varmt och fuktigt med svala tunnelbanestationer och kvalmiga bussar. En massa timmar i en het videobutik förstås, fast där var också svala och ljumma kvällar då jag hade pengar i fickorna.

Det är jobbigt att vara i en stad och att trots duschar och nytvättade kläder aldrig känna sig fräsch. Men jag minns min sista kväll som var på Snottys uteservering med rosévin och köttbullar, av alla kombinationer. Och två vänner och en bekant. Och helgens fuktiga aftnar med familj och vänner. En kväll hos Simon och på Kvarnen, och en kväll med fest i Jakobsberg hos Lars. En mörk varm kväll, med sådär sensomrig söt doft som jag bara känt i Stockholms förorter och i Östersund. Ungefär.

Saknad i en väska

Jag såg en film och den var bara halvbra men med en scen som fick mig att gråta. En mamma åkte till sjukhuset med akut dåligt hjärta och sonen följde efter, och satt sovandes i väntrummet när doktorn kom ut och sa att hans mamma hade dött. Och han fick åka hem ensam, med väskan han hade packat med de saker hon kunde tänkas behöva under några dagar på lasarettet. Och så fick han packa upp nattlinnet hon aldrig mer skulle bära.

I de vardagliga situationerna är sorgen så stark.

På jobbet

Varm om fötterna, trött efter gårdagens migrän och medicinering. Helt utmattad faktiskt. Hur kan det vara så när jag varit ledig i tre veckor? Och ont i nacken och axlarna. Massören sa att jag skulle börja röra på mig så snart som möjligt, men det är så svårt att komma igång.

Hösten ligger framför mig som ett frågetecken, det känns inte så upplyftande. Det är samma problematik som tidigare: drömmarna som försvann och min oförmåga att planera och inneha någon slags exekutiv roll.

Jag har pengar, jag kunde åka till exempel ut och resa. Men jag är handlingsförlamad.

Havet och tillbaka

Så gick det en månad utan att jag skrev något alls. Kanske för att jag var vid havet och läste, och för att det trådlösa bredbandet var så långsamt, och för att jag ville vara hemlig för min familj. Tre veckor med havet som ständig ljudmatta och horisont. Jag vaknade, jag läste, jag åt, jag läste, jag satt ute, jag spelade sims, jag tittade på harar, jag läste, jag sov länge - fast aldrig särskilt bra - och drömde mycket.

Stockholm igen

Stockholm jag älskar dina ljumma sommarkvällar. En varm nästannatt i videobutiken. Trafik som rullar förbi utanför på svarta gator och taxichaufförer som hyr sena filmer. Takfläktar och cigarettrök. Strosande aftonmänniskor och druckna munnar. Och välbekanta ansikten som jag inte låtsas se. Och gamla vänner som jag gärna visar att jag ser. Den där bilturen häromkvällen i en gråskum varm förort och pojken som kikade in. Då tänkte jag att jag skulle skriva böcker, för nu drömmer jag igen.

midsommarångest

Midsommar var hur fin som helst, vid havet och med grönska och sol och bad. Men livet känns så svagt. Jag har så otroligt svårt att hitta glädjen, i allt faktiskt. Och jag har inte ens en idé om hur jag ska kunna ändra på det. Det är så tröstlöst. Jo, den skrikande desperata sorgen har lugnat sig och pressar sig bara fram ibland, men allmäntillståndet är så hopplöst. Och med en pappa som sviker och inte går att lita på och en pojkvän som är mycket fjärran är jag en ensam ö.

mer negativism

Allt här kommer bara handla om hur tråkigt mitt liv känns och hur ledsen jag är. Jag läser om andras kärlek till popmusik och hur de lever det liv som jag alltid drömde om, och som jag faktiskt också hade ett tag men som sedan rann mig ur händerna. Alldeles säkert för att jag fick en sorg att leva med i varje andetag och kanske för att jag valde fel saker och nöjde mig med dem. Jag vet inte. Men alltid när jag läser fina texter om livet i Stockholm eller världen så blir jag så ledsen för att jag inte är med. Jag vet nämligen att jag kunde varit det, för jag var med. Istället blev det migrän och världens största hål i hjärtat.

borde inte varit så

Det känns som att livet springer förbi och jag inte kan vara med. Det känns som att det sprang förbi och jag missade allt som var roligt. Jag önskar jag kunde vara nostalgisk över mina senaste fyra år och att de inte behövde handla om en cancersjuk mamma och min sorg efter henne.

Sommar

Det har blivit sommar. Det bästa då är inte att vara ute i solen och bli för varm, utan att ligga inomhus i en skuggig lägenhet med öppna fönster och lyssna på vemodig musik.

Kanske det också kan vara att ligga på en dyna i gräset framför sommarstugan med Sveriges Radio på i bakgrunden. Kanske något så kliché som Sommar, kanske något annat. Men musik och prat som ibland blåser iväg med vinden, eller sprakar bort när någon passerar förbi där radion står med sträckt sladd.

om att vara duktig

"Du är duktig." säger han. Duktig? Jag står bara ut, det finns ingenting duktigt med det. Jag står ut, det andra alternativet är att dö.

Stockholm

Jag var i Stockholm i helgen, ett Stockholm som tog emot med solgenomlysta lövverk och allt annat än Umeås regn och fem grader. Och det luktade hägg och syren när jag vandrade på Söder, och det kändes som att alla andras drömmar hade slagit in medan jag hade förlorat min mamma och flera år som veks åt sjukdom och sorg. Och det kändes som att jag aldrig skulle kunna komma ikapp, och heller aldrig utvecklas som människa i Umeå.

Dimma

Det var dimma i går morse. Låga moln, finfördelat regn och vägar som slutar i vitt. Det är mysigt. Jag blir glad av gråheten utanför fönstret. Jag kom till jobbet och genast var det någon som sa att vädret inte hjälpte deras humör. "Mmm" sa jag. Men jag älskar det. Senare började det regna, och det blev stora kratrar på vindrutan av de stora regndropparna. Vad är det de klagar på? På eftermiddagen köpte jag penséer på Konsum i Holmsund, fem stycken i olika färger. En för varje familjemedlem. Nu är de planterade i den regniga jorden på kyrkogården. Det blev fint.

brr

Det vägrar tydligen att bli varmt. Istället är det snålkallt ute, och grinigt. Och faktiskt så har det inte infunnit sig någon dag hittills i år då jag tänkt att luften varit mild och ljum. Det har varit varmt i solen ibland, men alltid kallt i skuggan. Och det har varit dagar och kvällar som lovat vår, men aldrig hållit löftet.

Saknaden

Det är det där svindlande hålet i magen som gör så ont. Det dyker upp när jag börjar tänka på vardagsmamma: hur hon jämt lyssnade på radio och kunde sitta kvar i bilen för att få höra en bra låt till slut. Eller hur hon samlade ihop alla de plastgemen som dök upp på hennes jobb och gav dem till mig, lilla Anna, kanske sju eller åtta år. Eller hur mycket hon tyckte om sitt jobb och var så bra på det. Vardagsmamma som jag alltid kramade godnatt. Vardagsmamma som borde fått leva och vara med längre och göra världen bättre. Och det här är helt osammanhängande och inte ens en detalj av en tanke, men jag kan inte berätta en kärlek och en saknad som beror på den.

tunneln och sandlådan

Jag cyklade genom Umeå. Det var soligt och bara lite blåsigt. Under Västra Esplanaden går det en gång- och cykeltunnel vid Nygatan. Jag såg konstruktionen och jag mindes sandlådelekar från ett Borlänge långt borta. Hur jag satt på dagis och gjorde bilvägar åt de små plastbilarna med räfflade hjul. Och om jag grävde djupt nog gick det att göra tunnlar i sanden i vilka det gick att köra bilarna. Det var magiskt att få den söndriga sanden att sitta ihop och bära, att konstruera och få göra en mörk tunnel. En underjord.

Det fanns också en lockelse i att gräva till sandlådans slut. Längst längst ner hittade jag en gång en plastfilm som låg mellan jorden och sanden. Det var nog samma känsla som slog mig då som slog Truman när han kom till väggen bortom vattnet. Sådant har jag tänkt på idag.

vår

Den riktiga vårkänslan har letat sig ända upp till Norrlandskusten. Ljusa kvällar och spring i benen. Men inte så mycket som förr såklart, inte som innan.

Jämtland

Det var en fin dag i Åre igår. Kallföre och sol mellan molnen. I Östersund har solen lyst hela dagen idag men jag har bara varit inne. Jag är inte motiverad att göra något utomhus, det är jag sällan. Det är bara på somrarna som jag är ute mycket. Det faller sig naturligt då man rör sig mellan stugorna och ute är ett extra rum.

Jag saknar mamma i huset, men jag har inte tänkt på det så mycket som tidigare. Och det fungerar så att de gånger sorgen inte skär i en försöker man att glömma den tills den återvänder. För det gör den. Istället irriterar jag mig på en ointelligent pojkvän som underlåter att berätta det jag bett om att få höra. Så sviker han mig gång på gång. Och även om det inte gör ont som sorg är det negativa känslor jag inte borde behöva ha.

Magnolia

Igår visade de Magnolia på tv. När mamma var sjukskriven sa jag åt henne att se filmen. Jag trodde hon skulle tycka den var bra även om jag inte själv mindes riktigt vad den handlade om. Efter att hon hade sett den lät hon ledsen och nästan arg. För att den handlade så mycket om sjukdom och död. Jag minns inte riktigt vad hon sa, men jag minns känslan i rösten. Jag skämdes då och jag känner mig dum fortfarande. Förlåt mamma.

Jag brukade drömma

Jag lever ett sorgset liv tycker jag. Jag saknar Stockholm och jag har inga pengar. Jag saknar att leva. Jag saknar att utan förbehåll kunna drömma och att kunna hålla kvar de drömmarna. Det är mycket svårt när någon du älskat dött. Det går att glömma sorgen under stunder och då går det att tänka att "jag kunde resa", "jag kunde skriva". Men det kommer alltid ett efteråt då allt känns meningslöst igen och drömmarna som ingenting. Jag läser om andras kvällar och nätter som är fulla av glädje, musik, alkohol, hångel och liv. Inte bara får de ha sin mamma kvar, utan de slipper ha den där sordinen på tillvaron som kväver all glädje förr eller senare.

Norrlands finaste

Snoose Boulevard. Igår natt sa D att han hade köpt den till mig. Den hade kommit igår och Umeå-skivbolaget som ger ut den var på ett musikkafé och sålde den till honom och alltså till mig. Den är underbar. Mitt hjärta var helt öppet då jag lyssnade. Det händer sällan, och det gjorde mig glad. Jag skrev till Isolation och tackade och fick svaret Vadå har den kommit? Jag kanske fick den första som såldes över huvud taget.

vintermars

Det har snöat i två dagar, tulpanerna hade frusit fast i sitt eget vatten. Jag såg framför mig hur vattnet i dem också hade blivit is. Jag tog hem dem. Det är slaskig och smutsig snö på gatorna. Jag har hälsat på både min mormor och min morfar idag och det var synd om dem eftersom de var ensamma på var sitt håll av staden. Stackars morfar var förvirrad och kunde inte alls hitta orden. Och i lördags var han så hemskt glad och pigg och vi pratade mer än på länge. Han berättade för den imponerade distriktsläkaren att han spelat fotboll mot både Gunnar och Bertil Norddahl i ungdoms-DM. I Hörnefors. "Och när de grabbarna kom till Holmsund blev det alltid hög stämning." Morfar sa att för honom hade sedan kriget kommit emellan. Jag antar att han menade fotbollskarriären. Men idag kunde han inte säga något nästan.

boss

Att se Bruce Springsteen på TV gör mig glad och ledsen. Glad såklart för att det är fantastiskt bra musik. Och för att jag minns de gånger jag sett honom live. Ledsen för att jag minns den gång jag var på Ullevi med min mamma och min syster för fyra år sedan. Jag hade köat för biljetter en kall novembermorgon som kändes långt borta den försommarkvällen. Mamma var ganska nyopererad och lite orolig över hur hon skulle klara hela spelningen. Men det gick bra, vi satt i solen och hörde andra läktaren skrika "Andra sidan är ni klara?". Och konserten var lång och fantastisk. Vi bodde ett stenkast från Ullevi, och kvällen efter hörde vi vinden blåsa Atlantic City till oss på balkongen där vi stod. Men mamma fick jätteont och var tvungen att gå in. Och på nästa konsert med Bruce två år senare grät jag för att mamma inte längre levde.

födelsedagsblommor

Det är plus åtta grader och sol. Glaset med tulpanerna på graven hade vält, men jag gav dem nytt vatten och de såg fortfarande väldigt fina ut. Jag funderade över om det är bra eller dåligt med en gravplats och kom fram till att jag alltjämt tror att det är bra att ha ett ställe att gå till.