Medicin

Tredje dagen, minst, av tårar och panik. Jag var hos en ganska snäll doktor imorse. Jag ville ha terapi men jag vågade inte be om det. Jag fick Zoloft. Jag vet inte om jag vågar äta dem. Men jag måste väl.

Jag vill ringa D, men vill inte göra mer skada än nytta. För mig själv primärt. Ensamheten är ett kallt illamående. Jag hatar att det gör så ont. Varför känns det som att det är D som sviker mig så. Det är väl inte hans ansvar att jag ska må bra. Men som medmänniska kanske, önskar jag väl att han tänkte på mig och ville rädda mig.

Pip

Grät i telefon med pappa nyss. Det försöker man ju undvika in i det längsta. Han sa det skulle ordna sig.

gråta, vilja bli trösta, bara gråta mer

Pratade med D i måndags. Han satt och spelade TV-spel. Inte riktigt fokuserad på det jag sa, samtidigt behövde jag inte känna att jag var tvungen att säga något bra. Så att jag framstår som bra. Men jag kunde inte säga det jag ville.

Jag ger visst aldrig upp hoppet om att han ska kunna trösta mig. Laga allt det där som gör ont inuti. Det var så när vi var tillsammans också. Men kanske att det fungerade i början. Jag tror det. Men inte sen. Jag ville bli tröstad, men det enda jag kände var att jag gnällde. Så känns det nu med. Så hur ska han nånsin kunna vilja vara med mig.

I vilket fall lovade han ringa dagen efter. Men han gjorde inte det. Jag skickade ett sms idag så han ringde upp. Och det blev på samma sätt. Jag ledsen, vill höra saker som han inte kan säga. Han ledsen. Vill vidare, bort från mig, tänker jag. Det kommer inte gå till sig av sig självt hur mycket jag än vill det. Jag tror inte ens han har de ambitionerna.

Jag är så ensam. Och allt som väntade på mig hemma när jag kom hem idag var räkningar.

Kan andas

Senaste dagarna har spenderats ovanför ytan, vilket är bra. Det fungerar fortfarande fint på jobbet och det hjälper. Två och en halv månad kvar. Sen vet man som inte.

Jag tror att jag måste stanna här. Jag tror det är det bästa för mig. På mitt gamla jobb ser jag ingen framtid även om det sociala livet i Östersund till viss del lockar mig.

Jag hoppas istället det blir bättre i Umeå. Och naturligtvis att jag får stanna kvar på jobbet.

Svider i ögonen

Jag orkar inte vara vaken för jag är så ledsen, men jag vill inte sova för jag mår så dåligt på nätterna och på morgnarna vill jag inte kliva upp.

Jag behöver hjälp. Eller alltså. Kärlek. Det är det jag behöver. Bekräftelse. På att det räcker att vara jag. Att någon kan tycka om mig.

Syndafloden

Nu har jag börjat den här dagen med att gråta från och till i fyra timmar. Jag är så ensam och så ledsen över det. Och så tänker jag på D och blir jätteledsen. Och jag vet verkligen inte.

så går en dag

Fanns det ingenstans jag kunde fly till och få vila lite. Jag behöver kärlek. Jag går sönder av min otillräcklighet. Och tiden bara går.

Nedåt nedåt nedåt

Det ledsna sipprar in mellan varje tanke och handling, fyller vardagen. Så fort det tystnar, så fort jag inte gör något kommer det fram. Jag kan bara se bristerna. Jag har ingenting som betyder något. Jag kan inte uppskatta något av det jag har för att jag känner mig så ensam.

Bränt barn

Jag läste mina gamla inlägg. Ojoj, vad sorgligt det är. Hela tiden.

Jag ska dra mig tillbaka. Jag orkar inte längre känna det som att jag besvärar andra. Tror att det raserar mer än vad det bygger upp.

Jag har sagt det förr, men jag kan väl försöka ännu en gång tänker jag. Hålla mig borta från elden.

morgonförtvivlan

Att inte vilja gå upp på morgonen. För att det känns tomt och trist och tråkigt. Sängen är inte skön. Kuddarna tunna. Jag har borrat mig in i dem förgäves. Jag grät lite innan jag somnade. För att det kändes lika tomt då. Och det är kallt och jag gillar inte att vakna ensam.

Så varje dag kommer jag senare till jobbet, för det tar allt längre tid att förmå mig att kliva upp. Inte för att jag är trött just utan för att jag känner något slags motstånd mot min tillvaro. Det är så dumt och onödigt. Men jag har ju ingenting.

VAD SKA JAG GÖRA?

gå i ide

Kallt ute så jag ville grina. Det rev så i skinnet. Skönt då att komma hem, men jag ville förstås komma hem till någon som tycker om mig. Jag vet inte hur det nånsin ska bli så. Jag är ju cynisk förstås, men jag vet inget annat.

Snö ute snö i sinne

Ja, vad ska man säga. Det regnade kallt och svart igår, idag snöar det. Jag hoppas alltid för länge. Och ouppfyllt hopp lämnar ett sådant tomrum. Ja, nästan olycka. Jag sov dåligt.

Men häromkvällen var det fint och i förrgår och igår kändes det mest bra. Men när det blir söndag och det inte blev som jag ville så blir det lite grått inuti.

Ja, och så snö ovanpå det.

Höstresa

Det känns lite bättre. Ett litet reportage i tisdags som blev en text idag gjorde sitt till. Lite höstväder. Lite träning. Kanske bara en bättre kemisk balans i kroppen. Inga hormoner i olag. Eller vad det nu är som gör en mest ledsen. Åka buss den här tiden på året är himla fint. Höstfärger och musik. Och så hade jag nåt att se fram emot. Nåt som jag längtat efter i ett par dagar. Det måste bli muntert då. Imorse var det frost. En lönn stod och regnade löv på Generalsgatan.