Pratade med D i måndags. Han satt och spelade TV-spel. Inte riktigt fokuserad på det jag sa, samtidigt behövde jag inte känna att jag var tvungen att säga något bra. Så att jag framstår som bra. Men jag kunde inte säga det jag ville.
Jag ger visst aldrig upp hoppet om att han ska kunna trösta mig. Laga allt det där som gör ont inuti. Det var så när vi var tillsammans också. Men kanske att det fungerade i början. Jag tror det. Men inte sen. Jag ville bli tröstad, men det enda jag kände var att jag gnällde. Så känns det nu med. Så hur ska han nånsin kunna vilja vara med mig.
I vilket fall lovade han ringa dagen efter. Men han gjorde inte det. Jag skickade ett sms idag så han ringde upp. Och det blev på samma sätt. Jag ledsen, vill höra saker som han inte kan säga. Han ledsen. Vill vidare, bort från mig, tänker jag. Det kommer inte gå till sig av sig självt hur mycket jag än vill det. Jag tror inte ens han har de ambitionerna.
Jag är så ensam. Och allt som väntade på mig hemma när jag kom hem idag var räkningar.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment