Varför kan det inte bara vara lugn och ro och allt tillfreds?

Baksidan av ett förhållande, en massa oro som kanske bara är en produkt av ens urspårade tankar. Men kanske inte. Och så sås fröna till ännu mer oro. "Jag låter bli att ringa så kanske han saknar mig" eller?

att bli bekräftad osv

Undrar vart svartsjukan kommer ifrån. Har läst Liv Strömquists senaste seriealbum och försöker tänka att de här bekräftelsebehoven och önskan att äga, ÄGA!, är sociala konstruktioner. Men ändå. Jag undrar. Varför vill han prata med henne? Varför skriver han till henne? Vad kan hon ge som inte jag kan (Och så tänker jag vad det är.)? Varför tyckte inte han om mig hela tiden som jag tyckte om honom? Och så glömmer jag min roll i hans liv och rasar ihop. Och jag tänker "Förlåt D, det var inte bara du" - eller var det det? Var det han som skapade detta? Jag vet inte!

Otroligt okonstruktivt är det iallafall.