På ostadiga ben

Jag vaknade halv sex imorse. Regnet trummade hårt mot fönsterblecket. Jag sökte efter smärtan i huvudet men den kändes inte. Inbäddad, bortglömd. Jag förnimmer spåren av den nu, när medicinen gått ur kroppen.

Trots smärtfriheten hade jag en järnklo av ångest runt hjärtat. Fast att jag vet att jag får hämta henne idag. Min rädsla är så stor. För förlust, för ensamhet och för vad de känslorna gör med mig. Jag önskar så att jag var starkare.