Jag vaknade halv sex imorse. Regnet trummade hårt mot fönsterblecket. Jag
sökte efter smärtan i huvudet men den kändes inte. Inbäddad, bortglömd. Jag
förnimmer spåren av den nu, när medicinen gått ur kroppen.
Trots smärtfriheten hade jag en järnklo av ångest
runt hjärtat. Fast att jag vet att jag får hämta henne idag. Min rädsla är så
stor. För förlust, för ensamhet och för vad de känslorna gör med mig. Jag önskar
så att jag var starkare.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment