Hjälp

Den ångest jag bär på nu! Jag börjar gråta om jag börjar tänka på oron som river i mig. Känslan av att vara ensam i världen. (Det händer nu. En het film över ögonen.) Jag tittar på P och tänker "Han kommer att lämna mig.". Jag tänker "Det är inte frågan om om utan när.". Jag känner redan smärtan. Jag tänker på Stig Dagermans "Den dödsdömde". Jag vet inte varför jag känner såhär. Jag har ett fel i huvudet. Jag har noll trygghet. Jag förväntar mig bara det allra värsta. Jag vill gå hem.

Och det finns alltså inget i det han säger eller gör som tyder på det här. Inte i det han säger iallafall. Det han gör kan jag tolka till allt möjligt negativt men det betyder inte att det finns någon substans i detta. Herregud. Han ska ju flytta in till mig. Men tänk om han genast börjar hata mig?