Här sitter jag med min ångest och vill inte finnas till i mitt liv.

Tänk tidigare när jag skrev och mådde dåligt, när jag ändå hade P. Nu mår jag lika dåligt men har ingen. Jo, lilla S förstås! Men den där grundläggande tillhörigheten som jag har ett så intensivt behov av för att känna mig lycklig. Den hade jag, även om jag inte kunde känna den. Eller hade jag det? Jag visste kanske att det inte skulle fungera, att vi var alltför olika. Kanske var det bara under åren då jag väntade S och senare var uppfylld av hennes närvaro som jag inbillade mig att vi hade en samhörighet.

Önskar så att lilla S kommer att kunna ge mig mer bekräftelse framöver. Inte så att jag vill lägga det ansvaret på henne, men när hon blir äldre kommer hon kunna uttrycka sig bättre, tänker jag.

Igår sa hon "Jag tycker att det är hemskt att min pappa inte är här.". Jag kan inte ens säga det till P.