2008, adjö.

Det sorgliga året går mot sitt slut. Egentligen fortsätter ju tiden som vanligt, men det kanske kan kännas bra att bestämma att nu är det slut på den här perioden. Nu kommer det något nytt. Alldeles särskilt om man haft ett skrotår, som jag. Utsikterna nu då? Nja, jag är ledig under årets första vecka och det är bra. Men sen ser jag januari som en evighet av jobbångest. Jag har ansvar som jag inte klarar av just nu. Väntar på att bli avslöjad.

När dagen är mörk

Jag orkar inte skriva här. Allt blev ändå så mycket mörker. Inget nytt. Nya tag någon annan gång.

Septembermörker

Det är höst, det är skönt, det är mycket och göra. Eftermiddagarna är gråa, kvällarna är mörka. Jag längtar hem från jobbet och jag längtar efter att få göra par-saker. Gå promenader med kalla händer för att sen komma in i värmen och fika och kramas. Se på film och bara vara trötta tillsammans. Alltjämt står jag ensam i ena ringhörnan och tittar bort mot hans. Drömmer om att få vara glad i att jag är kär, igen.

Låst

Det låser sig för mig. Jag vill inte göra saker på jobbet. Jag har texter att skriva, folk att prata med men av det blir det intet. Sitter istället som en kramp av att inte vilja. Vad beror det på? Olyckligt kär är jag också, förmodligen i någon som inte finns.

Skramlar

En del dagar är det bättre, en del dagar ser jag min framtid gå i tröstlöst kras. Som idag då förstås. Bara när det gör riktigt ont inuti måste jag skriva. Inget särskilt. Bara något.

Moment 22

Om jag ägnade lika mycket tid åt att faktiskt arbeta som att sitta och tänka på att jag är störd i huvudet och hur dålig som helst som inte jobbar när jag ska, skulle jag få saker gjorda. Men det går inte. Jag kan inte. Jag vill inte. För att jag är störd i huvudet och hur dålig som helst.

Luret

Sommaren gick. Tillbaka på jobbet för andra veckan efter två lediga veckor och jag gör så lite att jag skrattar åt det. När ska bluffen synas? Ett tecken på dålig självkänsla brukar sägas vara att man väntar på att bli genomskådad. Det gör jag. Jag är förstås rätt säker på att jag har dålig självkänsla men det är väl samtidigt så att om det finns en verklig grund till avslöjandet om ens arbete som bluff, då måste det väl vara på riktigt? Dålig självkänsla eller inte.

zzz

Jag sover på jobbet. En vecka av att göra inget.

Arbetstid

Skamligt är det vad lite jag gör. Och det jag gör är dåligt. Jag är den osäkraste person som finns. Jag tror inte på något jag producerar, jag skäms gentemot mina kollegor. Jag vågar inget. Och det får jag betalt för. Fast det kanske är för min sveda och värk.

3

Tredje inlägget idag. Jag skulle bara säga att jag hade tänkt berätta det för min syster idag. Men jag klarade det inte. Jag ska, snart. Jag har bara sagt det till två stycken i utkanten av mitt liv. Jag är dum, men jag vill inte berätta det på jobbet. Jag tänker precis som med arbetet självt att jag håller ut en dag i taget. Och nu ska alla på semester så ingen behöver lära känna mig närmare och sen ska jag sluta. Ett halvår kvar nu.

Ajaj

Usch vad det känns mörkt och trist och ont i magen och hjärtat och själen. Jag vill inte att det ska vara så som det är. Jag vill inte att det ska vara så som det är.

Jagad

Kanske är det för att jag varit ledig en vecka och därför glömt vad det är jag brukar ägna min tid på jobbet åt. Kanske är det för att jag fick säga hejdå till lägenheten i Umeå och för att det återigen är så plågsamt uppenbart att det inte kommer bli som jag vill med mig och D. Jag har en klump i magen, jagad av verkligheten. Jag tror att om jag inte jobbade så skulle jag kunna känna mig fri och leva mer som jag vill. Jag kunde stå ut med jobbet om jag hade någon att komma hem till. Det där livet som jag haft nu i en vecka. Ett hem, en D, tid.

Sista

Jag tänker det var sista gången idag.

Jag kan förstås inte låta bli att pussa på honom när jag är i samma rum. Jag borde inte, men jag kan inte riktigt styra det. Det sker på instinkt. Men det är inte som det ska. Jag märker att han blir besvärad. Eller inte besvärad kanske, men något annat som gör att det alltid känns som jag gjort fel.

Glömde

När jag inte skriver på ett tag är när jag glömmer hur det är. Jag kanske tror att det är ganska bra, men det är det naturligtvis aldrig. Igår kom verkligheten ikapp mig igen och idag känner jag mig ensam och ynklig. Även fast jag är hemma i lägenheten med D. Kanske ännu mer därför förstås.

Jag känner mig sviken och bortvald.

Sämsta veckodagen

Det är söndag, och den dagen är alltid dum. Jag känner mig ensam igen, och har tråkigt. Jag oroar och tycker synd om mig själv. Ser framför mig hur D går vidare i sitt liv, och att jag fastnar. Kan inte hjälpa att jag känner mig lurad. Jag flyttade och tog ett jobb för att skapa bättre förutsättningar för vårt liv. Jag gjorde en uppoffring som skulle bli värd det för att i slutändan skulle vi få det bättre. Men jag fick det bara sämre.

loggad?

Ännu en i raden sömniga dagar på jobbet. Jag har det inte i mig att sätta igång med det jag borde. Det är ingen som sätter press på mig och då blir det så här. Istället kollar jag bara på webbsidor av helt eget intresse. Hoppas ingen granskar min e-trafik.

Tristess

Klockan är halv två, det är arbetsdag och jag sitter och slösurfar. Jag har nog andra saker att göra men de är alltför abstrakta för att jag ska orka ta tag i dem, istället skjuts de upp. Var är de där konkreta uppgifterna jag vill ha: skriva in siffror, sortera in filmer, flytta papper till rätt ställen? Sånt.

Grät i telefon med D igår kväll. Igen. Jag förstår honom inte riktigt och jag tror inte heller att han förstår mig särskilt bra. Ibland undrar jag om han fortfarande är den jag blev och är kär i eller om jag bara tror det. Han kanske inte var som jag trodde, någonsin. Fast det tror jag. Jag måste tro det. Men jag vet inte om den personen finns kvar i honom eller om inte, om han kommer tillbaka.

D är inte så varm och hjärtlig längre. Fast det kanske bara är mot mig. Eller för att han mår dåligt. Hoppas han finns fortfarande, att han blir hel och vill vara med mig igen. Tyvärr känns det som för mycket att hoppas på. Jag får sällan det jag vill ha. Och jag har inte tid heller, att vänta.

Själv

Singel, antar jag. Fast jag har knappt sagt det till någon. Jag önskar jag vore lyckligt kär i D igen. Jag vill vara kär och glad. Jag vill vara trygg och planera roligheter. Nu är jag hemskt ensam.

Läser andra i min omgivnings små inlägg på bloggar och andra ställen och ser deras liv, och deras kärlek. Små fina saker skriver de till varandra, och jag vill också ha det så. Som jag hade det.

Tom

Jag vill ha innehåll i mitt liv igen.

Är i Stockholm. Det är bra och dåligt. Det är en fin sommarstad som jag saknar, men eftersom jag inte har ett eget hem här så känner jag mig lite hemlös, och ensam och tom.

Och fast jag försöker låta bli så saknar jag min vän D.

Håller med

Var hemma i helgen och umgicks med D igen. Blir lite less på mig själv när jag blir ledsen hela tiden. Fattar att det är jobbigt för D.

Har insett att jag nog inte vill ha den vardag vi haft fullt ut. Vi har det jättemysigt ibland, när vi äter middag eller skrotar framför tv:n eller fikar eller tar en promenad eller vad som helst. Men när vi är med varandra för mycket så fastnar vi i en lätt tristess. Om vi ska vara tillsammans igen då måste vi nog flytta och skaffa våra egna varsina liv.

jag blir mindre värd

Måste skriva av mig. Igen. Jag är så glad i att ha en kille som är fin. Jag är så stolt över D. Att vara med D, att han är min. Han är fin och snäll och vacker. Jag känner det när de på mitt jobb träffar honom eller ser honom och sen säger att han såg bra ut. Jag blir glad. Jag känner mig finare och mer värd.

Jag skäms för att han inte vill ha mig mer, att jag tydligen inte är fin nog för honom. Så jag kommer känna mig fulare. Och som en förlorare.

mardrömmar

Drömmer ganska icke-subtila mardrömmar. Inatt drömde jag att jag vaknade och hade försovit mig i en massa timmar. D ringde från stan dit han gått utan att väcka mig. Och jag förstod att han ville vara där ensam för att kunna träffa andra utan mig.

I förrgår drömde jag att jag var på en stor fest i en mycket modern skola i inlandet. Stora fönster och rulltrappor. Och jag letade D men jag hittade honom inte, och om jag gjorde det så gled han iväg.

Och varje morgon är det en verklig mardröm jag vaknar till, som inte är så olik drömmarna. Tyvärr.

Tänker mycket på sånt jag saknar. Alla sms jag alltid fått i tid och otid. Nu är det mycket tyst i telefonen.

På kvällar som vi varit ute och då jag blivit så glad av att hitta honom i folkmängden. Och när vi senast sågs och var ute förrförra helgen och jag pussade honom i baren så kändes han så obekväm med det. Det gör ont.

Bortvald

Som vanligt är jag svart inuti när jag skriver här. Fruktansvärt olyckligt. Har av sorg varit hemma två dagar från jobbet. Vad gör man? Hur överlever man?

Slut

Jag förstår nu att jag bara skjuter upp det oundvikliga Slutet. Jag har hoppats och velat att det skulle ordna sig. Men min kille vill inte kämpa, han väljer den enkla vägen till förändring. Jag är kall inuti och känner mig så sjukt sviken. Jag vill dö. Men man lever ju vidare vare sig man vill eller inte.

Bo

Jag sitter och kollar på hemnet. Jag visste inte att jag ville köpa en lägenhet så himla gärna, men tydligen! Att ha fast jobb asvslöjar visst sidor hos mig som jag inte visste fanns. Men mmm... en egen lägenhet med fönster och kaklat badrum, och med balkong. (Dock är det tydligt att svenska folket inte har någon som helst smak, inte de som säljer sina lägenheter åtminstone.) Synd att jag inte kan inkludera D i mina drömmar.

En av de som fyller 30 år

Min kompis A fyller år idag. I London där hon bott så länge att jag tror att hon aldrig mer kommer flytta hem till Sverige. Och jag vill inte byta, men ibland tänker jag att jag borde bott där längre jag med eftersom jag så himla gärna ville det förut. Fast det var nog länge sen. Men ändå. Det är ändå en påminnelse om att det där livet jag ville ha fanns och finns. Sen var det visst inte så overkligt bra som jag trodde, men ändå.

Men det var inte det som livet hade planerat åt mig. Saker hände, jag gjorde andra val. Och nu är jag här, där jag är.

Inget nytt mellan mig och D. Fortfarande lite tröstlöst att inte jag räcker till.

mer ojobb

Efter ännu en fin helg med D är jag tillbaka på jobbet.

Men jag har så lite att göra. Det är tråkigt och dagarna går långsamt och jag blir stressad över att andra kanske tycker att jag är lat. Det är jag förvisso, men om jag fick uppgifter skulle jag göra dem.

D sa ”jag tror jag vill vara med dig också”. Men jag undrar om det inte bara var för att trösta mig när jag var ledsen.

långsamt

Det är en väldigt sömnig dag på jobbet. Det är tomt på människor och det är ganska kallt. Ungefär som om det vore helg. Jag sitter mest och väntar på att klockan ska ticka framåt så att jag kan gå hem med gott samvete. Jag ska åka norrut i eftermiddag och ungefär kvart över 23 ska jag krama D. Det ser jag fram emot.

Insikt

Sitter och har ganska lite att göra på jobbet. Det blir lätt att jag tänker för mycket då. Igår fick jag lite panik igen och grät i telefonen. Igen.

Jag kände förutom min förtvivlan att jag inte har uppskattat D och tiden med D så mycket som jag borde och han sa att det var ju precis det det här handlade om - den sortens insikter. Men det är ju inte jag som ska få dem väl? Det är ju han. Jag vill vara med honom. Och har bara insett att jag vill det ännu mer och att om jag varit annorlunda hade han kanske velat vara med mig ännu.

Hat

Jag hatar mitt liv just nu.

Någon?

Det är lördag, jag ville dricka vin och skratta men har inte hört av mig till någon så det blir nog till att sitta på kammaren och handla handla handla på itunes.

Igen

Det är synd att jag bara skriver om en enda sak, men det är det enda jag tänker på. Att jag är olyckligt kär och svartsjuk, att jag har sorg för att min bästa vän inte vill vara med mig, att framtiden bara känns som en plåga och att jag önskar att jag inte haft ett jobb för då hade jag kunnat lega under täcket för alltid och gråta. Och så undrar jag hur Han har det, om han planerar sitt liv utan mig, utan förtvivlan.

Natt

Grät mig till sömns igen, jagades i sömnen av verkligheten och vaknade upp och det kändes som att jag var kvar i mardrömmen. Ville inte gå till jobbet, ville ringa mig sjuk men tänker att jag måste spara de dagarna till dess jag verkligen behöver dem. (Som att det kommer kännas värre någon gång, hemska tanke.) Jag har panik i bröstet. Det gör så hemskt ont!

Tänker

Det är mitt i veckan och jag gör väldigt lite på jobbet. Nästan ingenting faktiskt. Jag är där förstås, och jag är. Men utöver det, inte mycket. Så jag tänker på framtiden. På att jag fått ett fast jobb som jag inte vill ha egentligen. På att jag längtar till Umeå. På att jag längtar till vardag med D. Att bara gå och fika, se film, äta middag, ligga i soffan. På det vi haft. På att jag nu har råd att göra roliga saker som att resa, eller köpa saker till hemmet utan att det känns som en utgift. På att jag inte får chansen att visa D den delen av livet, det positiva. På att om jag försöker göra det nu känns det bara som att jag försöker köpa tillbaka honom. På att det är vår och att solen lyser och att det skulle kunna vara piggt och glatt. På att jag vill till Umeå men att jag plötsligt blir rädd att D tycker att jag är jobbig om jag åker dit varje helg, fastän det fortfarande är mitt hem. Vad dumt livet är!

Tårar

Började gråta när jag pratade med D för att jag kände mig så ledsen över att jag är här. Jag vill inte vara i Östersund. Hela jag vill vara i Umeå. Och jag vill inte jobba så mycket som jag gör. Jag vill vara i Umeå och vara ledig, jag vill vara med mormor, jag vill fika, jag vill ta det lugnt. Nu har jag inget som helst liv. Nej. Det är grunden och utöver det så vill min kille kanske inte vara med mig.

Hejdå :'(

Lätt illamående av saknad. Lämnade D på bussen för en kvart sen och gick till jobbet. Jag ville hinna till mitt kontor och stå i fönstret när den passerade. Jag hann inte.

Vi hade en fin helg, men det gör ont inuti. Och jag är rädd. Rädd för att bli den som blir kvar med den dåliga given liksom. För jag vill ju ha det vi har.

Och så vill jag flytta hem, men jag vill flytta hem till någon som är övertygad om att han vill vara med mig. Och jag vill inte flytta hem till ensamhet utan pengar och sysselsättning.

Sol och aj!

Det är så fint att D är här, och idag var vi ute i solen och träffade vänner och det hade kunnat vara så härligt och rent. Men det ligger en sådan sordin över allting för mig, ett ständigt obehag.

Och jag förstår inte vad det är som är så fel med det vi har, eller varför han vill vara fri att vara med andra. Jag kan väl också känna mig attraherad och vilja bli sedd och uppskattad av andra än D, men han vill visst ännu mer och det gör ont.

En aning

Det har känts lite bättre idag. Hade saker att göra på jobbet, det är fredag och D kommer om en timme - vilket lär bli sorgligt också, men jag kan krama honom nu åtminstone! Vad som händer sen spelar ingen roll just då när jag pussar på hans fina kinder. En annan bra sak som hände igår var att jag lyssnade på musik såsom jag borde göra varje dag. Om jag hittar den glädjen igen blir jag starkare.

Exploderar

Men å jag håller på att gå under! Alldeles säkert. Inte nog med att jag måste genomleva varenda sekund i förtvivlan, ikväll är D på bio med en annan tjej. En kompis visserligen men det är en film jag vill se och det är så långt emellan gångerna som vi gör saker tillsammans. Och så väljer han att göra det med någon annan.

Och det värsta är att jag inte får bli arg eller ledsen. För ett av problemen som han säger är att han känner sig begränsad av mig - att han inte får göra som han vill, träffa dem han vill.

Men det är inte sånt jag klagar på. Jag vill ju bara att jag ska få vara med och göra roliga saker också. Så att D kan se mig i ett positivt sammanhang och inte bara som den som vill att han ska diska eller som gråter för att hennes mamma är död.

Tom

Vet fortfarande inte vad jag ska ta mig till. När jag vaknar på morgnarna är det som att ha världens värsta dag framför sig, varje morgon. Det känns som det gör när någon dött. Och mitt i det måste man kliva upp och leva vidare. Nej, det är vidrigt faktiskt. Och jag vaknar med gråtna ögon.

Mörker

Hur, hur, hur är det tänkt att jag ska stå ut? Jag fick gå hit med sammanbiten mun och tårar så högt upp i halsen att om någon enda hade sagt ett snällt ord till mig så hade jag fallit i gråt. Jag har ett hål i magen som suger all kraft ur mig, panik i bröstet som jag inte vet vad jag ska göra med. Jag vill vara var som helst men inte på jobbet. Jag vill vara under ett täcke och aldrig mer behöva gå ut men allra helst vill jag vara hos D som tröstar mig, och ändå är han den som får mig att känna så här.

i'm alone i'm alone i'm alone i'm alone i'm alone

Jag hickar, jag gråter, jag vet inte hur det ska gå. Det finns en liten chans att det ordnar sig någonstans långt där framme i tiden. Men till dess är det många tårar som ska svida på kinderna. Mycket hopplöshet och ensamhet som ska genomlevas. Mitt lilla sorgliga liv blev just ännu lite mindre och sorgligare.

"""!

Men å vad jobbigt allt är. Kan det inte få vara bra någon enda gång? Kan inte livet sluta vara så kämpigt och osnällt mot mig.

Lost in the supermarket

Det är bara det att jag inte vet vad det är jag ska prioritera för att må allra bäst. Jag vet inte åt vilket håll jag ska sikta. Jag vet inte om jag ska söka det jobb jag redan har och kanske få en fast tjänst i en stad jag egentligen inte vill bo i. Och det är ingen som kan berätta för mig hur jag borde göra heller.

Love for the streets

Det är söndag, och vår. Jag ska åka till Stockholm på fredag och det ska verkligen bli jätteroligt. Det blir så lätt att man fastnar i vardagen när man jobbar varje dag och bara gör inget i sitt temporära hem. Jag behöver förstås engagera mig mer, i något annat än att driva omkring på en massa webbplatser.

oh Denial oh Denial oh Denial

Jag bestämde mig för att sluta tänka så katastrofiskt, för jag orkade inte det. Istället så tar jag en dag i taget och tar de spillror jag kan få. Det känns egentligen som en dålig och destruktiv idé, men alternativet var för jobbigt. Jag började gå sönder.

Will you comfort me in my time of need

Jag sitter och försöker skriva. Jag har så mycket att göra på jobbet den här veckan att det måste spilla över på all min lediga tid för att jag ska hinna klart. Men det är så svårt att koncentrera sig. Jag har sorg i hjärtat över det förhållande som jag inte längre har någon makt över. Det spelar ingen roll vad som är ett klokt beslut eller inte, jag känner bara att jag håller på att gå sönder av situationen som den är nu. Jag har aldrig tänkt mig in i ett avslut. Men nu är jag där och allt jag inser är mitt stora behov av trygghet. En trygghet jag nu alltså inte har. Och jag hatar alla texter jag skriver. Jag kommer att göra ett dåligt jobb och om två månader står jag ensam och arbetslös och ännu mer vilse än jag redan var. Jag kan gråta för mindre.

Ballad of a relationship

Ont i hjärtat igen. Det är sorgligt att vi inte kan vara glada och harmoniska och kära jag och D. Han säger han behöver vara ensam. Och vi har det inte alltid så bra när vi är tillsammans. Eller jo, vi har det bra och ganska mysigt emellanåt, men så gnäller jag, eller så blir jag ledsen för att han inte kramar mig nog. D säger inte så mycket. Han är inte glad i sig själv och jag kan inte hjälpa honom med det. Jag tror jag skulle vara nöjd om vi båda hade något att göra och fick bo tillsammans. Men D behöver förverkliga sig själv så det räcker inte för honom. Kanske han aldrig vill vara med mig igen. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag är ledsen. Jag vet inte vem jag är och inte vad jag vill. Jo, jag vill vara nöjd och glad. Jag vill inte vara ensam. Jag ser ingen lösning.

Working 9 to 5

Det skymmer och jag är trött. Har lite allmän värk efter en heldag i Åres backar igår. Jag funderar över livet som det ter sig. Och nej det är väl inte så värst muntert egentligen. Just nu jobbar jag med ett absolut alldeles helt okej jobb, men jag har inte tid att göra det jag vill. Vilket är att vara i Umeå och i Stockholm under veckor i sträck. Och att kunna resa iväg till andra fina platser också. Men när man jobbar då finns ingen tid. Jag har alltså sålt mig och min tid till den 5 juni.

I mitten av gungbrädan

Jag är trött, för det är kväll och för att jag alltid lägger mig vid elva. Men jag blir inte trött av jobba. Jag får sällan tungt huvud på eftermiddagarna eller blir slut av sitta framför datorn. Det är skönt. Prick nu så har jag jobbat halva mitt vikariat. Jag började för tre månader sedan och det är tre månader kvar.

Tiden det är kvar känns lättsam för den består av vår och försommar. Och den närmsta månaden kommer jag vara upptagen med att göra min tidning. Så i princip är det bara två månader.

Inga planer ännu för det som kommer efter 8 juni. Men det spelar ingen roll. Om jag inte köper dyra saker, dvs dator, slalomskidor, slalompjäxor och kanske en dyr fin Burfitt-klänning så kanske jag har pengar som jag kan leva på ett tag?

Om kläder

Jag har massor med kläder. Fina kläder till och med. Men jag orkar aldrig vara snygg. Jag orkar aldrig försöka. Jag tar ett par praktiska byxor och en tröja jag inte fryser i. Jag tänker jag måste vara praktisk på jobbet så jag blir tagen på allvar. Vad mycket roligare det vore att gå i skolan, då kunde jag vara fin varje dag.

När jag gick i gymnasiet visste jag precis hur jag ville se ut, visste precis vad jag ville ha. Men då fanns det aldrig. Jag ville klä mig i sånt som funnits överallt i många år nu, men då, då fanns det inget. Jag antar att jag var före min tid.

Hmm

Vem är jag, vad gör jag?

Jag vantrivs inte på jobbet i alla fall. Åtminstone inte förra veckan. Jag behöver något roligt i mitt liv.

Eld och svavel blod och sand i hatten

Jag är ett kärl för sorg just nu. Ont gör det: till tusen, till miljoner, till miljarder.
Mina ögon är varma och svullna och det känns som att jag bara ser hälften av vad jag brukar. Inåt ser jag min morfars stolta näsa, hans buskiga ögonbryn och hans fantastiska leende. Jag har alltid haft svårt att beskriva hur otrolig jag tycker att han och mormor är och har varit. Det finns inte ord, det finns bara en förståelse hos oss som har haft dem i vår familj. Och det räcker förstås.

I somras var jag och morfar på stan. Vi köpte tröjor och åt glass tillsammans på trappan på torget. Det var fint. Och förutom att jag klappade honom i sjukhussängen i helgen, så kramades vi ordentligt för bara en månad sedan.

Sorgesamt, arbetsamt

Jag är alldeles slut och trasig inuti. För jag var tvungen att se morfar på sjukhuset kämpandes med en lunginflammation efter en operation. Och han vill inte äta eller dricka utan tynar bort framför våra ögon. Och för bara två veckor sedan var han som vanligt. Dumma, dumma att han skulle falla. Och så står hans tofflor där, och klockan ligger i necessären bara för att ännu mer plågsamt påminna om att han är Morfar.

Det tornar upp sig

Det är trött och ledset. Jag har varit på mitt nya jobb i snart än månad och även om det finns stunder då det känns som att jag uträttar saker så är det mest av allt en enda lång känsla av att inte räcka till. Jag vet mina brister. Jag vet att jag undviker konfrontationer. Som synd är så är det det mitt jobb består av, konfrontationer med människor, frågor, svar, telefonsamtal och konversationer. Och i slutändan ett skrivande som jag brottas med. Fast mer än det så slåss jag mot min egen osäkerhet. Det är där alla problem börjar. Men vad kan jag göra?

Och som att det inte vore nog att jag flyttat till Östersund för en tid, till ett nytt jobb som hittills tar mer än det ger, så är det ett moln borta vid horisonten. Det stavar ut att jag kanske kommer att bli ensam.

Selektiv perception

Jag är inne på DN:s hemsida och jag ser en del av ett inlägg från Märta Myrstener. Jag läser att hon är ihop med sig själv. Att hon inte är i par mer. Sen är det lunch och jag berättar för Mia om bröllopet vi är bjudna till i påsk. Vi är fortfarande vi, men vad finns på andra sidan? Jag känner intensivt hur skönt det är att luta sig mot ett vi. ”Jag är normal, jag har en kille sen flera år.” Grunden skakar.