Tristess

Klockan är halv två, det är arbetsdag och jag sitter och slösurfar. Jag har nog andra saker att göra men de är alltför abstrakta för att jag ska orka ta tag i dem, istället skjuts de upp. Var är de där konkreta uppgifterna jag vill ha: skriva in siffror, sortera in filmer, flytta papper till rätt ställen? Sånt.

Grät i telefon med D igår kväll. Igen. Jag förstår honom inte riktigt och jag tror inte heller att han förstår mig särskilt bra. Ibland undrar jag om han fortfarande är den jag blev och är kär i eller om jag bara tror det. Han kanske inte var som jag trodde, någonsin. Fast det tror jag. Jag måste tro det. Men jag vet inte om den personen finns kvar i honom eller om inte, om han kommer tillbaka.

D är inte så varm och hjärtlig längre. Fast det kanske bara är mot mig. Eller för att han mår dåligt. Hoppas han finns fortfarande, att han blir hel och vill vara med mig igen. Tyvärr känns det som för mycket att hoppas på. Jag får sällan det jag vill ha. Och jag har inte tid heller, att vänta.