Jagad

Kanske är det för att jag varit ledig en vecka och därför glömt vad det är jag brukar ägna min tid på jobbet åt. Kanske är det för att jag fick säga hejdå till lägenheten i Umeå och för att det återigen är så plågsamt uppenbart att det inte kommer bli som jag vill med mig och D. Jag har en klump i magen, jagad av verkligheten. Jag tror att om jag inte jobbade så skulle jag kunna känna mig fri och leva mer som jag vill. Jag kunde stå ut med jobbet om jag hade någon att komma hem till. Det där livet som jag haft nu i en vecka. Ett hem, en D, tid.