Insikt

Sitter och har ganska lite att göra på jobbet. Det blir lätt att jag tänker för mycket då. Igår fick jag lite panik igen och grät i telefonen. Igen.

Jag kände förutom min förtvivlan att jag inte har uppskattat D och tiden med D så mycket som jag borde och han sa att det var ju precis det det här handlade om - den sortens insikter. Men det är ju inte jag som ska få dem väl? Det är ju han. Jag vill vara med honom. Och har bara insett att jag vill det ännu mer och att om jag varit annorlunda hade han kanske velat vara med mig ännu.

Hat

Jag hatar mitt liv just nu.

Någon?

Det är lördag, jag ville dricka vin och skratta men har inte hört av mig till någon så det blir nog till att sitta på kammaren och handla handla handla på itunes.

Igen

Det är synd att jag bara skriver om en enda sak, men det är det enda jag tänker på. Att jag är olyckligt kär och svartsjuk, att jag har sorg för att min bästa vän inte vill vara med mig, att framtiden bara känns som en plåga och att jag önskar att jag inte haft ett jobb för då hade jag kunnat lega under täcket för alltid och gråta. Och så undrar jag hur Han har det, om han planerar sitt liv utan mig, utan förtvivlan.

Natt

Grät mig till sömns igen, jagades i sömnen av verkligheten och vaknade upp och det kändes som att jag var kvar i mardrömmen. Ville inte gå till jobbet, ville ringa mig sjuk men tänker att jag måste spara de dagarna till dess jag verkligen behöver dem. (Som att det kommer kännas värre någon gång, hemska tanke.) Jag har panik i bröstet. Det gör så hemskt ont!

Tänker

Det är mitt i veckan och jag gör väldigt lite på jobbet. Nästan ingenting faktiskt. Jag är där förstås, och jag är. Men utöver det, inte mycket. Så jag tänker på framtiden. På att jag fått ett fast jobb som jag inte vill ha egentligen. På att jag längtar till Umeå. På att jag längtar till vardag med D. Att bara gå och fika, se film, äta middag, ligga i soffan. På det vi haft. På att jag nu har råd att göra roliga saker som att resa, eller köpa saker till hemmet utan att det känns som en utgift. På att jag inte får chansen att visa D den delen av livet, det positiva. På att om jag försöker göra det nu känns det bara som att jag försöker köpa tillbaka honom. På att det är vår och att solen lyser och att det skulle kunna vara piggt och glatt. På att jag vill till Umeå men att jag plötsligt blir rädd att D tycker att jag är jobbig om jag åker dit varje helg, fastän det fortfarande är mitt hem. Vad dumt livet är!

Tårar

Började gråta när jag pratade med D för att jag kände mig så ledsen över att jag är här. Jag vill inte vara i Östersund. Hela jag vill vara i Umeå. Och jag vill inte jobba så mycket som jag gör. Jag vill vara i Umeå och vara ledig, jag vill vara med mormor, jag vill fika, jag vill ta det lugnt. Nu har jag inget som helst liv. Nej. Det är grunden och utöver det så vill min kille kanske inte vara med mig.

Hejdå :'(

Lätt illamående av saknad. Lämnade D på bussen för en kvart sen och gick till jobbet. Jag ville hinna till mitt kontor och stå i fönstret när den passerade. Jag hann inte.

Vi hade en fin helg, men det gör ont inuti. Och jag är rädd. Rädd för att bli den som blir kvar med den dåliga given liksom. För jag vill ju ha det vi har.

Och så vill jag flytta hem, men jag vill flytta hem till någon som är övertygad om att han vill vara med mig. Och jag vill inte flytta hem till ensamhet utan pengar och sysselsättning.

Sol och aj!

Det är så fint att D är här, och idag var vi ute i solen och träffade vänner och det hade kunnat vara så härligt och rent. Men det ligger en sådan sordin över allting för mig, ett ständigt obehag.

Och jag förstår inte vad det är som är så fel med det vi har, eller varför han vill vara fri att vara med andra. Jag kan väl också känna mig attraherad och vilja bli sedd och uppskattad av andra än D, men han vill visst ännu mer och det gör ont.

En aning

Det har känts lite bättre idag. Hade saker att göra på jobbet, det är fredag och D kommer om en timme - vilket lär bli sorgligt också, men jag kan krama honom nu åtminstone! Vad som händer sen spelar ingen roll just då när jag pussar på hans fina kinder. En annan bra sak som hände igår var att jag lyssnade på musik såsom jag borde göra varje dag. Om jag hittar den glädjen igen blir jag starkare.

Exploderar

Men å jag håller på att gå under! Alldeles säkert. Inte nog med att jag måste genomleva varenda sekund i förtvivlan, ikväll är D på bio med en annan tjej. En kompis visserligen men det är en film jag vill se och det är så långt emellan gångerna som vi gör saker tillsammans. Och så väljer han att göra det med någon annan.

Och det värsta är att jag inte får bli arg eller ledsen. För ett av problemen som han säger är att han känner sig begränsad av mig - att han inte får göra som han vill, träffa dem han vill.

Men det är inte sånt jag klagar på. Jag vill ju bara att jag ska få vara med och göra roliga saker också. Så att D kan se mig i ett positivt sammanhang och inte bara som den som vill att han ska diska eller som gråter för att hennes mamma är död.

Tom

Vet fortfarande inte vad jag ska ta mig till. När jag vaknar på morgnarna är det som att ha världens värsta dag framför sig, varje morgon. Det känns som det gör när någon dött. Och mitt i det måste man kliva upp och leva vidare. Nej, det är vidrigt faktiskt. Och jag vaknar med gråtna ögon.

Mörker

Hur, hur, hur är det tänkt att jag ska stå ut? Jag fick gå hit med sammanbiten mun och tårar så högt upp i halsen att om någon enda hade sagt ett snällt ord till mig så hade jag fallit i gråt. Jag har ett hål i magen som suger all kraft ur mig, panik i bröstet som jag inte vet vad jag ska göra med. Jag vill vara var som helst men inte på jobbet. Jag vill vara under ett täcke och aldrig mer behöva gå ut men allra helst vill jag vara hos D som tröstar mig, och ändå är han den som får mig att känna så här.

i'm alone i'm alone i'm alone i'm alone i'm alone

Jag hickar, jag gråter, jag vet inte hur det ska gå. Det finns en liten chans att det ordnar sig någonstans långt där framme i tiden. Men till dess är det många tårar som ska svida på kinderna. Mycket hopplöshet och ensamhet som ska genomlevas. Mitt lilla sorgliga liv blev just ännu lite mindre och sorgligare.

"""!

Men å vad jobbigt allt är. Kan det inte få vara bra någon enda gång? Kan inte livet sluta vara så kämpigt och osnällt mot mig.

Lost in the supermarket

Det är bara det att jag inte vet vad det är jag ska prioritera för att må allra bäst. Jag vet inte åt vilket håll jag ska sikta. Jag vet inte om jag ska söka det jobb jag redan har och kanske få en fast tjänst i en stad jag egentligen inte vill bo i. Och det är ingen som kan berätta för mig hur jag borde göra heller.

Love for the streets

Det är söndag, och vår. Jag ska åka till Stockholm på fredag och det ska verkligen bli jätteroligt. Det blir så lätt att man fastnar i vardagen när man jobbar varje dag och bara gör inget i sitt temporära hem. Jag behöver förstås engagera mig mer, i något annat än att driva omkring på en massa webbplatser.

oh Denial oh Denial oh Denial

Jag bestämde mig för att sluta tänka så katastrofiskt, för jag orkade inte det. Istället så tar jag en dag i taget och tar de spillror jag kan få. Det känns egentligen som en dålig och destruktiv idé, men alternativet var för jobbigt. Jag började gå sönder.

Will you comfort me in my time of need

Jag sitter och försöker skriva. Jag har så mycket att göra på jobbet den här veckan att det måste spilla över på all min lediga tid för att jag ska hinna klart. Men det är så svårt att koncentrera sig. Jag har sorg i hjärtat över det förhållande som jag inte längre har någon makt över. Det spelar ingen roll vad som är ett klokt beslut eller inte, jag känner bara att jag håller på att gå sönder av situationen som den är nu. Jag har aldrig tänkt mig in i ett avslut. Men nu är jag där och allt jag inser är mitt stora behov av trygghet. En trygghet jag nu alltså inte har. Och jag hatar alla texter jag skriver. Jag kommer att göra ett dåligt jobb och om två månader står jag ensam och arbetslös och ännu mer vilse än jag redan var. Jag kan gråta för mindre.