Tårar

Idag satt jag där på golvet och grät igen. Hon sa att hon ville till sin pappa. Och jag vet att det inte betyder något. Inte mer än att hon är missnöjd med nuet och att hon inte vill till förskolan. Innan vi skulle sova kvällen före sa hon att hon inte ville till pappa, bara vara med mamma. Och det betyder mer. Vill jag tro.

Men jag klarade inte av att höra det. Att känna mig dålig och bortvald. Även om det bara är ord. Så jag grät och kände att jag inte orkade. Jag glömde ta min medicin i ungefär tre dagar när jag var bortrest. Är det det som spökar? Men det är så hemskt att de här tankarna och känslorna finns så nära till hands. Känner mig livsoduglig.

På ostadiga ben

Jag vaknade halv sex imorse. Regnet trummade hårt mot fönsterblecket. Jag sökte efter smärtan i huvudet men den kändes inte. Inbäddad, bortglömd. Jag förnimmer spåren av den nu, när medicinen gått ur kroppen.

Trots smärtfriheten hade jag en järnklo av ångest runt hjärtat. Fast att jag vet att jag får hämta henne idag. Min rädsla är så stor. För förlust, för ensamhet och för vad de känslorna gör med mig. Jag önskar så att jag var starkare.

Här sitter jag med min ångest och vill inte finnas till i mitt liv.

Tänk tidigare när jag skrev och mådde dåligt, när jag ändå hade P. Nu mår jag lika dåligt men har ingen. Jo, lilla S förstås! Men den där grundläggande tillhörigheten som jag har ett så intensivt behov av för att känna mig lycklig. Den hade jag, även om jag inte kunde känna den. Eller hade jag det? Jag visste kanske att det inte skulle fungera, att vi var alltför olika. Kanske var det bara under åren då jag väntade S och senare var uppfylld av hennes närvaro som jag inbillade mig att vi hade en samhörighet.

Önskar så att lilla S kommer att kunna ge mig mer bekräftelse framöver. Inte så att jag vill lägga det ansvaret på henne, men när hon blir äldre kommer hon kunna uttrycka sig bättre, tänker jag.

Igår sa hon "Jag tycker att det är hemskt att min pappa inte är här.". Jag kan inte ens säga det till P.

allt är en kopia av en kopia

Två nätter utan sömn. Huvudvärk. Kroppen mindes vad huvudet inte gjorde och tvekade inför medicinen. Med all rätt. Måtte det gå över snart. Jag kan inte fungera på ingen sömn, förstås. Nu tänker jag att inget spelar någon roll. Vi ska åka till Stockholm imorgon, jag och S och jag tänker att vi kan stanna hemma, att det inte spelar någon roll vad vi packar, att jag inte bryr mig om något. Fast jag vet ju att den tillvaro som blir mest meningslös och plågsam av alla är om jag ger upp. Det är bara det att jag känner mig helt oinspirerad och som att inget kommer att bli kul med resan.

Doktorn skrev ut medicin, så jag antar att jag går in i det nu. Något måste ju ändras.

Var hos doktorn imorse eftersom jag inte kommer vidare. Grät förstås. Insåg sedan att det kanske inte är ett friskhetstecken att vilja gråta efter att ha pratat om sin vardag. Eller medans. Med nästan vem som helst. Tårarna letar sig ut. De spänner i munnen, värker i halsen, bränner i ögonen. Fråga mig inte om någonting. För jag kan inte svara.

Åk inte, kom inte tillbaka

P hör av sig och tycker att jag är oresonlig i mitt agerande. För att jag inte orkar bistå med kontakt mellan honom och Selma när han är bortrest med anledning av sin nya relation. Det spelar ingen roll för honom hur ont det gör för mig. Hur min tillvaro rasar ihop i förtvivlan på en sekund om mina tankar går åt fel håll, på grund av hans resa, Det är underligt att han inte kan förstå. Otroligt frustrerande, som en ond dröm. Att bara stå och skrika med hela kroppen och ändå inte bli hörd.

Min ångest över att förlora Selma, även om det bara är för två dagar åt gången återvänder. Vilken tillvaro! Att det skulle resultera i det här.

Vet inte hur jag ska stå ut. Är så särdeles ensam. Så olycklig. Så fast i en tillvaro utan utväg. Jag tänker på att flytta men hur kan jag bryta upp från den enda trygghet jag och Selma har och göra något jag inte har råd med och som jag inte ens vet om det kommer att bli bra? Men hur kan jag stanna i det här där jag inte har något hopp. Där jag känner mig så outsägligt ensam. Det är så hemskt. Jag vet inte vad jag ska göra. I den här tillvaron vill jag inte finnas. Och jag blir en dålig mamma för jag är så ledsen och svag. Mitt stackars barn.