Att vakna

Morgnarna är tunga igen.

Det dök upp en oro igen. Åh, nej. Snälla P bara håll om mig tyck om mig stanna med mig.

Till P

Jag älskar att ligga vaken i sängen och höra dig andas lugnt i sömnen, alldeles intill.

Tankar

Jag är rädd för att bli gammal. Jag får ångest av rädslan för att få ångest av att bli gammal och ensam.

Ibland är jag inte ärlig med mina egna känslor.

Jag har varit på jobbet i en timme och har en krampaktigt knuten näve i magen.

känslotjuveri

Medicinen stjäl mina känslor. Det är både bra och dåligt. Har de senaste två dagarna varit ganska fri från oron. Utom om nätterna då det sällan känns något vidare. Men i alla fall. Jag är samlad. Samtidigt är det ju fusk. Det är kemi i hjärnan som inte är där av sig självt, men som nu gör mig lugn. Men jag blir också av med de vanliga positiva känslorna känns det som. Jag bryr mig liksom inte.

Dock att det är skönt också.

Längtan

Både bra och dålig helg. Reste förvantansfull till Östersund. Fin fredagkväll, sjukt fin spelning med P och J. Lite dålig inramning. Självtvivel och existentiell ångest. Oro och rädsla. Slutade med att jag höll på att svimma.

Men just nu känner jag allra mest hur mycket jag längtar efter min kille. Sådär uppfyllande. Han flyttar hit till min lägenhet om en vecka. Åh vad jag vill att det ska gå bra!

Krka

Okej då. Jag kan inte leva med den här gråten och rädslan. Provar medicinen igen, motvilligt. Slutade efter två dagar förrförra veckan.

Jag känner mig mycket ensam.

paradox

Jag måste lära mig att stå på egna ben. Att inte lägg all vikt vid att en specifik person älskar mig.

Jag är så paradoxal. Jag önskar jag kunde behandla mina känslor med så stor vikt som jag tillskriver andras. Ofta sopar jag undan vad jag känner för vad som är bäst logiskt och långsiktigt sett. Ibland för att jag tror mig veta vad som är bättre för andra och sätter dem i första rummet. Konstigt alltså.

Svårt svårt

Vad jag vill ska förändras? Kanske framför allt att jag ska känna mig trygg i min sfär. Att ha en krets som tycker om mig som jag kan luta mig mot. Jag vill känna att jag kan något, har något att bidra med. Jag känner mig så utanför här i Umeå. Jag saknar vänner.

Jag önskar också att jag kände mig säker på P:s kärlek. Att jag inte en så stor del av tiden vore rädd att jag inte längre räcker till.

I dag är det så mycket ångest i mig. Rädslan. Jag kan inte låta bli att tänka att det ändå är något som förändrats i vår relation. Varför kan det inte vara för ett år sedan? Eller ett halvår sedan. Där vill jag vara. Vid julen. Hatar att känna så här.

Tog en tablett i morse, vi testar. För det går inte det här.

Jag vet att jag borde göra mer åt det här, men det sitter långt in att ta sig för. Det har gått så lång tid. Sju år av förtvivlan eller så. Kanske 20 år av självförakt i någon form.

retro-perspektiv

(Läser inlägg från 2007. Blir ändå tacksam för att jag har ett superbra jobb och en superfin kille även om jag dras med min dåliga självkänsla och mina rädslor och ibland ångest.) Ännu finns lyckan om hörnet.

Kändisskap

Vaknade rädd igen. Men P gav mig uppmärksamhet så fint att jag lugnade ner mig. Lite grann. Vílle inte gå till jobbet, ville inte känna att jag måste stanna.

Igår frågade jag honom om han ville bli känd. "Du har ett leende som att du vill någonstans med den här frågan". Jag sa nej. Men ville jag någonstans? Kanske till ett svar som skulle skänka mig trygghet och inte rädsla. Men jag tror inte att han kan hjälpa mig med det, vad än han skulle säga. Jag vet ju vad som är viktigt i hans liv. Äsch. Allt kretsar ju kring att jag inte vill förlora honom till någon annans kärlek och uppmärksamhet. För jag tror ju mycket övertygande att jag inte räcker till. Och att han ska upptäcka detta mycket snart. Tjat, tjat, tjat om detta.

Morgon, middag, kväll och natt

Jag vaknar och är rädd. Jag har en varm människa bredvid mig som lägger armen om mig och där finns all anledning till lycka. Och ändå är det bara en ångestgast som kramar mig inuti. "Jag ska förlora det här". Jag började gråta på jobbet flera gånger förra veckan. Och P:s framgångskväll i fredags skapade en oro i mig om att min kärlek får konkurrens av andras bättre. Det finns ingen substans i detta. Jag förstår det när jag pratar om det högt och det känns bättre i stunden, men så kommer det tillbaka. Hela tiden kommer det tillbaka och jag blir tokig.

Jag kryper närmre min kärlek. Det tröstar mig lite att känna hans värme. Han är så fin. Jag vågar inte väcka honom för av rädsla att allt ska gå i kras. Men när jag säger hejdå vaknar han och tycker det är tråkigt att jag ska gå. Om fyra veckor flyttar han till mig. Jag är tacksam för det.

Hjälp

Den ångest jag bär på nu! Jag börjar gråta om jag börjar tänka på oron som river i mig. Känslan av att vara ensam i världen. (Det händer nu. En het film över ögonen.) Jag tittar på P och tänker "Han kommer att lämna mig.". Jag tänker "Det är inte frågan om om utan när.". Jag känner redan smärtan. Jag tänker på Stig Dagermans "Den dödsdömde". Jag vet inte varför jag känner såhär. Jag har ett fel i huvudet. Jag har noll trygghet. Jag förväntar mig bara det allra värsta. Jag vill gå hem.

Och det finns alltså inget i det han säger eller gör som tyder på det här. Inte i det han säger iallafall. Det han gör kan jag tolka till allt möjligt negativt men det betyder inte att det finns någon substans i detta. Herregud. Han ska ju flytta in till mig. Men tänk om han genast börjar hata mig?

it's still there

Behovet att skriva är inte lika enträget när ångesten inte går i höga vågor. Men oron är hos mig. Jag tänker cancer och barnlöshet.

Världens minsta människa

Jag är så osäker. Så osäker. Jag tror allt jag är är fel. Att han ska tvivla. När jag vaknade i morse tänkte jag inte på ångesten på flera minuter. För jag slapp vakna ensam. Men snart kom världens största rädsla tillbaka. Om att mitt liv är slut om P inte vill vara med mig mer. Och jag försöker tänka: Han är här bredvid och med mig och han vill vara det. Men det går inte. Jag grät på väg till jobbet.

Söker

Undrar om den här ångesten är större än den jag hade i januari. Jag tror det. Mer ihållande. Jag kommer inte upp. Och jag tänker på eftermiddagen på Umedalens bibliotek när jag tänkte "jag gör det" och hur jag fann frid i det. Och hur jag inte finner någon frid i det här hur jag än letar.

Dövar ångesten med Oscarsklänningar tror jag bara för att dö inuti av att Natalie Portman är gravidlycklig.

Var jag än tittar.

Döden och livet

Medans jag har livskris och undrar var glädjen är kollar jag bloggar med liv i och blir rädd. Och jag är rädd för så många av mina känslor och att de ska skrämma bort det enda jag har.

t...i...d

Men åh, ångesten. Tiden går så långsamt. Jag vill bara ha lättnad.

Jag lyfter inte längre

Lilla K kommer på besök idag. Men jag tycker att det är så lite som känns roligt. Saker som jag hade blivit glad för förr gör ingenting med mig längre. Det finns ett hål i min existens.

Igår läste jag några gamla dagboksanteckningar. Från då när jag varken hade P eller bebis. Nu har jag i alla fall den förra. Jag är tacksam, det är jag. Jag är kanske bara lite girig. Fast på ett rimligt sätt tycker jag.

Fe 2+

Järnbristen tog ut sin rätt. Sen kom solen och kylan och allt kändes bättre. Igår och idag har jag gråtit. Det är drömmen om bebisen. Att inte kunna få det jag tror är livets mening.

räddare

Jag bär gråten alldeles under ytan. Jag tål ingenting. P är så glad. Och jag är så glad att jag har honom. Men jag tänker bara på vad jag kan förlora och vad jag inte har. Meningen med livet. Och jag är så rädd för att vara sjuk och jag är så rädd för att aldrig få ett barn. När D inte ville vara med mig mer, det är den sortens smärta jag bär på. Som det kändes på jobbet då känns det nu med. Att jag är en skugga. Att jag vill sätta mig ensam någonstans att gråta för att det känns som att det skulle innebära någon slags utlopp för mörkret inuti.

Fysiskt svag, psykiskt starkare

Lite bättre nu. Mycket huvudvärk och svaghet, men inte ångest. Ganska less på jobbet, men det blir nog bättre. Två år sen en lördag då jag hade en hängselkjol.

cykliskt mående

Ett par dagar av bättre. Ett par dagar av okej. Sen dåligt igen. Ångest i magen. Så himla rädd är jag. Och så himla dålig känner jag mig. Håglös.

Dröm och tänkt verklighet

Tog en sömntablett, sov ändå oroligt. Drömde att jag var instängd i ett litet utrymme med en hasp. Plötsligt snurrade allt runt. Jag blev yr, försökte hitta haspen. Upp var inte upp längre, tyngdlagen ur spel. Kanske hade jag hamnat i vattnet. Luften var tryckande. Jag vaknade.

Annars försöker jag låtsas som att allt är som vanligt. Neutralläge, för det är bra. Det är bara den där sjuka ångesten som förstör.

Kvävande

Dumma dumma ålder, biologiska klocka osv. Elaka, elaka ångest.

Mitt hjärta

Det är så fint att få vara kär. Det är så fint att få ha P. Att få sova med P. Att han vill bo med mig, att jag vill bo med honom.

Jag strular till allt. Och jag är rädd. Men det kanske inte behöver vara så svårt.

nytt år

Så fina lediga dagar med familj och P. Och vilken ångest som fyller min kropp. Oro och rädsla och illamående. Jag är så rädd för förlust. Jag måste prata med P, men jag vågar inte.