räddare

Jag bär gråten alldeles under ytan. Jag tål ingenting. P är så glad. Och jag är så glad att jag har honom. Men jag tänker bara på vad jag kan förlora och vad jag inte har. Meningen med livet. Och jag är så rädd för att vara sjuk och jag är så rädd för att aldrig få ett barn. När D inte ville vara med mig mer, det är den sortens smärta jag bär på. Som det kändes på jobbet då känns det nu med. Att jag är en skugga. Att jag vill sätta mig ensam någonstans att gråta för att det känns som att det skulle innebära någon slags utlopp för mörkret inuti.