Why do I spend valuable time with people who i'd much rather kick in the eye

"Jag blir nervös i ditt sällskap, men jag ska bortse från det nu"
"Du har ett väldigt fint ansikte, nästan som en fotomodell. Men du borde jobba lite mer med håret."
"Du är ganska smal, tänker du ofta på det?"
"Det är många killar som tittar lite extra på dig"
"Har du älskat någon nån gång?"
"Om du skulle åka på en romantisk drömsemester med din kille nästa sommar, hur skulle den se ut?"

Hade han läst The Game eller? Det här var vår första konversation om man bortser från när vi hälsade på varandra. Det är inte kronologiskt alls, bara sånt jag minns att han sa. Så himla konstigt. Ett pucko. Och han fick ju inga ärliga svar kan jag säga. Sådant måste förtjänas.

Vadå jag cynisk?

Så ofta när jag umgås med människor, allra mest om jag inte träffat dem på länge eller kanske träffar dem för första gången, så ser jag igenom dem. Jag ser igenom deras konstade manér. Jag vet vad de ska säga innan de säger det. Jag spelar med, faller in i jargongen, lägger mitt egentliga jag åt sidan samtidigt som jag tänker föraktfulla och cyniska tankar. Så är det bara.

Sen finns det förstås de som jag bara tycker om.