Att inte hinna att åka fel

Jag drömde att jag skrek mig hes av förtvivlan. Över David. Men kanske var det hans skrik jag hörde. Fast maktlösheten var min. Jag drömde också om en resa. En buss att passa. Tider och bagage. Det kommer alltid tillbaka.

Av två onda ting

Huvudvärk igen. Måste jag sluta med sertralinet?

Just precis då

Att vara alldeles tillfreds i närheten och inte se bortom den.

Ett litet fir

Eftermiddagsvin för att P och J tog examen. Verkligheten blev lite mindre påtaglig. Och jag blev lugn och lite trött.

Värk och längtan

Migränen bekymrar mig, dess återkomst i mitt liv. Är det medicinen, är det annat? Och så längtar jag efter en ny person som jag skulle göra till den finaste människa jag kunde. Väldigt mycket. Tror jag. Tiden spelar mig inte i händerna. Jag känner mig stressad.

Om jobb, om D om P.

Har tänkt mycket de senaste dagarna på att jag har ett så bra jobb. Skönt att kunna vara nöjd över saker trots allt.

Saknade D igår – fast mer som en positiv längtan än en sorg. Sen är det ju ändå ledsamt. Men jag saknade honom och ringde. Han var ledsen och det gör så ont i mig. För jag tycker så mycket om honom och jag tycker så synd om honom när han inte mår bra. Mitt lilla fina hjärta.

Sen önskar jag att jag vore bra för min vän P. Jag vill gärna hjälpa men jag vill inte gå för långt och trampa på tår eller så.

P är en väldigt rolig person. Det gillar jag.

Osömn

Jag har egentligen haft en bra dag, men nu har jag obehagligt och oroande ont i magen. Plus att jag är illa till mods av den senaste tidens riktiga mardrömmar. Kunde inte sova, så jag klev upp och tog en tablett. Väntar på att den ska göra sitt.

Vad är känslorna, egentligen?

På dagen känns det alltid bättre. Fastän jag sov till elva. Och fastän det redan skymmer. Mest är det kanske en fysisk grej det här må-dåligtet. Nej, inte bara. Det finns ju verkliga besvikelser som gör ont. Men det finns också mycket bra.

Kvällskval

Ja just, med kvällen kommer tvivlet och frustrationen. Bekräftelsebehovet är stort och desperat. Usch vad ledsen jag känner mig. Ensam. D, varför vill du inte förbarma dig?

Först bra sen dåligt

Bra och dåligt går hand i hand. Jag träffade D en lite längre stund igår och en kortare idag. Det gick väl bra och kändes okej. Han är långt ifrån den person jag kände men så är det väl nu. Ibland sköljer otillräckligheten och svartsjukan över mig och det är jobbigt. Det är när jag ser glimtar från det liv jag inte längre får vara en del i som det händer. Vänner, tjejer, händelser, planer. Vem får vara vid din sida nu?

Jag skulle verkligen behöva lite besvarad kärlek så jag kunde gå vidare. Allt i min relation till D är att inte räcka till. Allt, allt, allt. Destruktivt? Javisst.

Kändes okej att vara tillbaka på jobbet. Tänkte framåt och på att det skulle bli bra. Och jag trivdes hemma och sådär.

Men med natten kommer tvivlet. Jag är ensam för jag har inte den jag vill ha.