Söker

Undrar om den här ångesten är större än den jag hade i januari. Jag tror det. Mer ihållande. Jag kommer inte upp. Och jag tänker på eftermiddagen på Umedalens bibliotek när jag tänkte "jag gör det" och hur jag fann frid i det. Och hur jag inte finner någon frid i det här hur jag än letar.

Dövar ångesten med Oscarsklänningar tror jag bara för att dö inuti av att Natalie Portman är gravidlycklig.

Var jag än tittar.

Döden och livet

Medans jag har livskris och undrar var glädjen är kollar jag bloggar med liv i och blir rädd. Och jag är rädd för så många av mina känslor och att de ska skrämma bort det enda jag har.

t...i...d

Men åh, ångesten. Tiden går så långsamt. Jag vill bara ha lättnad.

Jag lyfter inte längre

Lilla K kommer på besök idag. Men jag tycker att det är så lite som känns roligt. Saker som jag hade blivit glad för förr gör ingenting med mig längre. Det finns ett hål i min existens.

Igår läste jag några gamla dagboksanteckningar. Från då när jag varken hade P eller bebis. Nu har jag i alla fall den förra. Jag är tacksam, det är jag. Jag är kanske bara lite girig. Fast på ett rimligt sätt tycker jag.

Fe 2+

Järnbristen tog ut sin rätt. Sen kom solen och kylan och allt kändes bättre. Igår och idag har jag gråtit. Det är drömmen om bebisen. Att inte kunna få det jag tror är livets mening.

räddare

Jag bär gråten alldeles under ytan. Jag tål ingenting. P är så glad. Och jag är så glad att jag har honom. Men jag tänker bara på vad jag kan förlora och vad jag inte har. Meningen med livet. Och jag är så rädd för att vara sjuk och jag är så rädd för att aldrig få ett barn. När D inte ville vara med mig mer, det är den sortens smärta jag bär på. Som det kändes på jobbet då känns det nu med. Att jag är en skugga. Att jag vill sätta mig ensam någonstans att gråta för att det känns som att det skulle innebära någon slags utlopp för mörkret inuti.