Tankar

Jag är rädd för att bli gammal. Jag får ångest av rädslan för att få ångest av att bli gammal och ensam.

Ibland är jag inte ärlig med mina egna känslor.

Jag har varit på jobbet i en timme och har en krampaktigt knuten näve i magen.

känslotjuveri

Medicinen stjäl mina känslor. Det är både bra och dåligt. Har de senaste två dagarna varit ganska fri från oron. Utom om nätterna då det sällan känns något vidare. Men i alla fall. Jag är samlad. Samtidigt är det ju fusk. Det är kemi i hjärnan som inte är där av sig självt, men som nu gör mig lugn. Men jag blir också av med de vanliga positiva känslorna känns det som. Jag bryr mig liksom inte.

Dock att det är skönt också.

Längtan

Både bra och dålig helg. Reste förvantansfull till Östersund. Fin fredagkväll, sjukt fin spelning med P och J. Lite dålig inramning. Självtvivel och existentiell ångest. Oro och rädsla. Slutade med att jag höll på att svimma.

Men just nu känner jag allra mest hur mycket jag längtar efter min kille. Sådär uppfyllande. Han flyttar hit till min lägenhet om en vecka. Åh vad jag vill att det ska gå bra!

Krka

Okej då. Jag kan inte leva med den här gråten och rädslan. Provar medicinen igen, motvilligt. Slutade efter två dagar förrförra veckan.

Jag känner mig mycket ensam.

paradox

Jag måste lära mig att stå på egna ben. Att inte lägg all vikt vid att en specifik person älskar mig.

Jag är så paradoxal. Jag önskar jag kunde behandla mina känslor med så stor vikt som jag tillskriver andras. Ofta sopar jag undan vad jag känner för vad som är bäst logiskt och långsiktigt sett. Ibland för att jag tror mig veta vad som är bättre för andra och sätter dem i första rummet. Konstigt alltså.

Svårt svårt

Vad jag vill ska förändras? Kanske framför allt att jag ska känna mig trygg i min sfär. Att ha en krets som tycker om mig som jag kan luta mig mot. Jag vill känna att jag kan något, har något att bidra med. Jag känner mig så utanför här i Umeå. Jag saknar vänner.

Jag önskar också att jag kände mig säker på P:s kärlek. Att jag inte en så stor del av tiden vore rädd att jag inte längre räcker till.

I dag är det så mycket ångest i mig. Rädslan. Jag kan inte låta bli att tänka att det ändå är något som förändrats i vår relation. Varför kan det inte vara för ett år sedan? Eller ett halvår sedan. Där vill jag vara. Vid julen. Hatar att känna så här.

Tog en tablett i morse, vi testar. För det går inte det här.

Jag vet att jag borde göra mer åt det här, men det sitter långt in att ta sig för. Det har gått så lång tid. Sju år av förtvivlan eller så. Kanske 20 år av självförakt i någon form.

retro-perspektiv

(Läser inlägg från 2007. Blir ändå tacksam för att jag har ett superbra jobb och en superfin kille även om jag dras med min dåliga självkänsla och mina rädslor och ibland ångest.) Ännu finns lyckan om hörnet.

Kändisskap

Vaknade rädd igen. Men P gav mig uppmärksamhet så fint att jag lugnade ner mig. Lite grann. Vílle inte gå till jobbet, ville inte känna att jag måste stanna.

Igår frågade jag honom om han ville bli känd. "Du har ett leende som att du vill någonstans med den här frågan". Jag sa nej. Men ville jag någonstans? Kanske till ett svar som skulle skänka mig trygghet och inte rädsla. Men jag tror inte att han kan hjälpa mig med det, vad än han skulle säga. Jag vet ju vad som är viktigt i hans liv. Äsch. Allt kretsar ju kring att jag inte vill förlora honom till någon annans kärlek och uppmärksamhet. För jag tror ju mycket övertygande att jag inte räcker till. Och att han ska upptäcka detta mycket snart. Tjat, tjat, tjat om detta.

Morgon, middag, kväll och natt

Jag vaknar och är rädd. Jag har en varm människa bredvid mig som lägger armen om mig och där finns all anledning till lycka. Och ändå är det bara en ångestgast som kramar mig inuti. "Jag ska förlora det här". Jag började gråta på jobbet flera gånger förra veckan. Och P:s framgångskväll i fredags skapade en oro i mig om att min kärlek får konkurrens av andras bättre. Det finns ingen substans i detta. Jag förstår det när jag pratar om det högt och det känns bättre i stunden, men så kommer det tillbaka. Hela tiden kommer det tillbaka och jag blir tokig.

Jag kryper närmre min kärlek. Det tröstar mig lite att känna hans värme. Han är så fin. Jag vågar inte väcka honom för av rädsla att allt ska gå i kras. Men när jag säger hejdå vaknar han och tycker det är tråkigt att jag ska gå. Om fyra veckor flyttar han till mig. Jag är tacksam för det.