Jag vaknar och är rädd. Jag har en varm människa bredvid mig som lägger armen om mig och där finns all anledning till lycka. Och ändå är det bara en ångestgast som kramar mig inuti. "Jag ska förlora det här". Jag började gråta på jobbet flera gånger förra veckan. Och P:s framgångskväll i fredags skapade en oro i mig om att min kärlek får konkurrens av andras bättre. Det finns ingen substans i detta. Jag förstår det när jag pratar om det högt och det känns bättre i stunden, men så kommer det tillbaka. Hela tiden kommer det tillbaka och jag blir tokig.
Jag kryper närmre min kärlek. Det tröstar mig lite att känna hans värme. Han är så fin. Jag vågar inte väcka honom för av rädsla att allt ska gå i kras. Men när jag säger hejdå vaknar han och tycker det är tråkigt att jag ska gå. Om fyra veckor flyttar han till mig. Jag är tacksam för det.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment