Vaknade rädd igen. Men P gav mig uppmärksamhet så fint att jag lugnade ner mig. Lite grann. Vílle inte gå till jobbet, ville inte känna att jag måste stanna.
Igår frågade jag honom om han ville bli känd. "Du har ett leende som att du vill någonstans med den här frågan". Jag sa nej. Men ville jag någonstans? Kanske till ett svar som skulle skänka mig trygghet och inte rädsla. Men jag tror inte att han kan hjälpa mig med det, vad än han skulle säga. Jag vet ju vad som är viktigt i hans liv. Äsch. Allt kretsar ju kring att jag inte vill förlora honom till någon annans kärlek och uppmärksamhet. För jag tror ju mycket övertygande att jag inte räcker till. Och att han ska upptäcka detta mycket snart. Tjat, tjat, tjat om detta.
No comments:
Post a Comment