Saknaden

Det är det där svindlande hålet i magen som gör så ont. Det dyker upp när jag börjar tänka på vardagsmamma: hur hon jämt lyssnade på radio och kunde sitta kvar i bilen för att få höra en bra låt till slut. Eller hur hon samlade ihop alla de plastgemen som dök upp på hennes jobb och gav dem till mig, lilla Anna, kanske sju eller åtta år. Eller hur mycket hon tyckte om sitt jobb och var så bra på det. Vardagsmamma som jag alltid kramade godnatt. Vardagsmamma som borde fått leva och vara med längre och göra världen bättre. Och det här är helt osammanhängande och inte ens en detalj av en tanke, men jag kan inte berätta en kärlek och en saknad som beror på den.

tunneln och sandlådan

Jag cyklade genom Umeå. Det var soligt och bara lite blåsigt. Under Västra Esplanaden går det en gång- och cykeltunnel vid Nygatan. Jag såg konstruktionen och jag mindes sandlådelekar från ett Borlänge långt borta. Hur jag satt på dagis och gjorde bilvägar åt de små plastbilarna med räfflade hjul. Och om jag grävde djupt nog gick det att göra tunnlar i sanden i vilka det gick att köra bilarna. Det var magiskt att få den söndriga sanden att sitta ihop och bära, att konstruera och få göra en mörk tunnel. En underjord.

Det fanns också en lockelse i att gräva till sandlådans slut. Längst längst ner hittade jag en gång en plastfilm som låg mellan jorden och sanden. Det var nog samma känsla som slog mig då som slog Truman när han kom till väggen bortom vattnet. Sådant har jag tänkt på idag.

vår

Den riktiga vårkänslan har letat sig ända upp till Norrlandskusten. Ljusa kvällar och spring i benen. Men inte så mycket som förr såklart, inte som innan.

Jämtland

Det var en fin dag i Åre igår. Kallföre och sol mellan molnen. I Östersund har solen lyst hela dagen idag men jag har bara varit inne. Jag är inte motiverad att göra något utomhus, det är jag sällan. Det är bara på somrarna som jag är ute mycket. Det faller sig naturligt då man rör sig mellan stugorna och ute är ett extra rum.

Jag saknar mamma i huset, men jag har inte tänkt på det så mycket som tidigare. Och det fungerar så att de gånger sorgen inte skär i en försöker man att glömma den tills den återvänder. För det gör den. Istället irriterar jag mig på en ointelligent pojkvän som underlåter att berätta det jag bett om att få höra. Så sviker han mig gång på gång. Och även om det inte gör ont som sorg är det negativa känslor jag inte borde behöva ha.

Magnolia

Igår visade de Magnolia på tv. När mamma var sjukskriven sa jag åt henne att se filmen. Jag trodde hon skulle tycka den var bra även om jag inte själv mindes riktigt vad den handlade om. Efter att hon hade sett den lät hon ledsen och nästan arg. För att den handlade så mycket om sjukdom och död. Jag minns inte riktigt vad hon sa, men jag minns känslan i rösten. Jag skämdes då och jag känner mig dum fortfarande. Förlåt mamma.