Jag cyklade genom Umeå. Det var soligt och bara lite blåsigt. Under Västra Esplanaden går det en gång- och cykeltunnel vid Nygatan. Jag såg konstruktionen och jag mindes sandlådelekar från ett Borlänge långt borta. Hur jag satt på dagis och gjorde bilvägar åt de små plastbilarna med räfflade hjul. Och om jag grävde djupt nog gick det att göra tunnlar i sanden i vilka det gick att köra bilarna. Det var magiskt att få den söndriga sanden att sitta ihop och bära, att konstruera och få göra en mörk tunnel. En underjord.
Det fanns också en lockelse i att gräva till sandlådans slut. Längst längst ner hittade jag en gång en plastfilm som låg mellan jorden och sanden. Det var nog samma känsla som slog mig då som slog Truman när han kom till väggen bortom vattnet. Sådant har jag tänkt på idag.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment