två dagar till lov

Snart är det jul. Jag jobbar ganska blekt. Men jag kommer undan med det. Så. Men det vore skönt att få färdigt kanske två texter så jag kan gå på ledighet och känna mig lite nöjd.

32 och 2

Tvivlet alltså, på självet och omgivningen. Jag känner mig ensam, jag försöker förstå varför. Det är så tröttsamt.

darkness and cold

Novembermörkret tär lite. Och kylan. Riktig midvinterkyla. Jag är långsam och seg, opigg på att träna, opigg på att jobba.

Svart i ögat

Japp, japp. Svartsjuk då. Jag vill illa!

störd

D., du stör mig du stör mig! Allt blir en kritik och dåligt omdöme.

Idel dåliga besked

Jag får ett otäckt brev. Jag vet inte vem jag ska skylla på. Jag blir ledsen och behöver stöd. Jag söker det, men får det inte riktigt. Sen går det ett par dagar och plötsligt kommer D förbi på jobbet. Han är med en person. Hon torkar sina glasögon på hans jacka. Eh. Dagen efter ses vi igen. Han säger det är någon han träffar. Hon är 21 år. Jag var aldrig så ung när vi var tillsammans. Inte ens för sju år sen. Jag vet inte hur han tänker. Han ville inte göra mig illa mer. Men vad betyder det? Vad har han för rätt att låta någon annan drabbas. Kanske ljuger han om vad hon är och betyder. Men jag tror inte det.

Under tiden är P borta. Jag är ensam. Och rädd för att vara sjuk.

November, första dagen

Jag är så rädd för ensamheten. För jag är inte ensam nu. Jag har ju P. Men sårbarheten ger mig ångest och jag vill gråta för det jag tror jag kommer att förlora. Så himla dumt! Jag tog inte medicin i så många dagar. Jag orkade inte riktigt med att sova dåligt och att ha kryp i benen. Men jag sparar den ju i badrumsskåpet. Beredd på att ta fram den igen. Det vore nog bra. Men det vore ännu bättre om jag kunde vara här och nu och trygg. Och inte rädd för P:s framgångar och att han önskar sig vidare.

Första snön etc

Hej. Jag är kär. Och det blev bra igår. Litegrann har jag fått P tillbaka nu. Och i helgen ska vi bara vara. Igår när han kom hem sa han att han älskar mig så mycket. Att han måste gjort något bra i livet för att han får vara med mig. Och att jag får "bra" att skämmas. Och jag vet inte varför jag har så svårt att höra det han säger.

Men jag var lycklig över att ha honom bredvid i natt, och i morse. Jag ville inte gå hemifrån. Särskilt inte när den vågräta snön blåste mot rutan. Men. Livet kräver offer.

Medicin igen, dag ett

För det är här inte att må lite dåligt; att ha lågt blodsocker sent på lördagseftermiddagarna. Det här är tjock ångest som ligger som en matta över tillvaron. Den kväver mig och jag vill inte vara själv.

Deja vu

Drömmarna jag hade när D ville bryta upp. Känslan som jag vaknade med. Alltid. Ångesten. Att inte vilja vakna. Var kommer den ifrån? Är det bara i mitt huvud? Hoppas. Men jag tänker gå till Apoteket när de öppnat.

rädslan och en varm hand

S säger jag inte ska nedvärdera mig själv när jag säger att jag är rädd. Och det är ju sant. För jag är rädd utan att något pekar på att han ska lämna mig. Han bedyrar att han ska stanna. Men jag är trasig! Och att jag är det förstör, för oss båda.

Han lägger sin hand runt min vad när jag sitter bakom honom i bilen. Hans varma hand och jag tänker "Nu, nu, nu. Han älskar mig. Här är jag och det här är nu. Han är med mig.".

Jag tänker att jag kanske ska börja äta medicin igen.

maktlös

Alltså det här med att tycka om så mycket att man tror man ska gå sönder när man inser att man inte kan äga den som man tycker så mycket om. Att han är fri att vandra iväg om det skulle vara så och att jag inte kan göra något om det kliver in någon annan som vill ge honom allt. Jaha är det söndag och ångest eller? Ja det är det.

Inte bara

Jo, det är bra också. Jag är väl mest rädd och orolig antar jag. Jag tror så lätt det värsta. Men jag ska försöka tänka åt andra hållet.

Det är jättekonstigt att träffa D. Blir ledsen när han odlat alla de sidor som gjorde mig illa. Eller bejakar dem eller vad man ska säga. Samtidigt som han i vissa stunder känns som honom som jag tyckte så mycket om. Resultatet blir svårt att hantera.

Men nu väntar jag på P. Oktoberblåsten därute till trots ska han komma cyklandes. Och jag ska pussa på honom och vara i hans sällskap.

Varför kan det inte bara vara lugn och ro och allt tillfreds?

Baksidan av ett förhållande, en massa oro som kanske bara är en produkt av ens urspårade tankar. Men kanske inte. Och så sås fröna till ännu mer oro. "Jag låter bli att ringa så kanske han saknar mig" eller?

att bli bekräftad osv

Undrar vart svartsjukan kommer ifrån. Har läst Liv Strömquists senaste seriealbum och försöker tänka att de här bekräftelsebehoven och önskan att äga, ÄGA!, är sociala konstruktioner. Men ändå. Jag undrar. Varför vill han prata med henne? Varför skriver han till henne? Vad kan hon ge som inte jag kan (Och så tänker jag vad det är.)? Varför tyckte inte han om mig hela tiden som jag tyckte om honom? Och så glömmer jag min roll i hans liv och rasar ihop. Och jag tänker "Förlåt D, det var inte bara du" - eller var det det? Var det han som skapade detta? Jag vet inte!

Otroligt okonstruktivt är det iallafall.

höstvinden

Jag ba *åh misslyckat*. Längtar efter det jag hade i somras. Så sjukt mycket. Blä. Inte att jag ångrar mig, men att jag kunnat få det nu ist.

Go to bed, head

Ont ont ont i huvudet för tredje dagen. Cement i kroppen. Ett huvud med hjärtklappning. Så. Svårt. Att. Tänka. Känner mig trött och ledsen och dålig.

Sällskap

Sommaren tar slut, men ännu är det varmt. Igår körde jag till Ö-vik och hämtade P. Jag hade vidrigt ont i magen under tiden. Sen tog jag en massa tabletter och var hemma och var så glad i sällskapet. Och i natt så vaknade jag och tittade intill mig och sen ville jag inte gå till jobbet. Trött av medicinen och förtjust.

Lägesuppdatering

Det är sommar, jag jobbar lite och är i stugan. När D fyllde år mindes jag all utestängning. Två dagar senare möttes P och D. Det kändes konstigt. Jag tänker på hur jag mår inuti. Jag vet inte vart jag är på väg.

En tid senare

Nä vi kunde inte. Och det är skönt att må bättre igen och inte vara så tyngd av framtidsrädsla. Jag hoppas att allt gått bra och att jag kan gå vidare nu.

Beslutet

Idag säger ja.

svarta smådjävlar

Det var svårt redan innan jag kände mig svartsjuk. Så himla onödigt. Både att vara svartsjuk och att det fanns orsak för det. Fast jag försöker låta bli att älta. Men det har jag aldrig kunnat, särskilt inte när blodsockerhalten sjunker.

Vägskäl?

Jag är ju kär och sådär, har sällskap. Och det är fint. Men vårt gap är stort. Så vad ska hända nu, jag vet inte!

Jag har fortfarande inte så många vänner här. Det är synd och ensamt.

Oj

...

Ledset

D kom förbi igår kväll och långt senare grät jag för första gången sen Hans begravning.

inget

Jag känner inte så mycket alls idag. Mest trötthet och tristess. Jag tänker att det är en tillfällig svacka. Jag hoppas det.

Tillbaka till verkligheten

Så bräckligt allt, jag, är ändå. Ensam är jag ingen, tänker jag idag. Serotoninet sjunker under strecket. Tystnad. Ett så smalt räcke jag vandrar på ändå.

Söndagslycka

Det var kallt i skogen, men solen lyste mellan tall- och granstammar och den lilla skuggsnön som är kvar smälte allt vad den orkade. Vi gick till Bildmuseet och Konsthögskolans slututställning. Och när jag gick hem var jag så glad i bröstet. För helgen var så fin.

Mitt vittne

Majsol i nacken och fredagstystnad på kontoret. Kan inte riktigt jobba så bra. Gör mig ett tätt alibi av att jag är duktig. Men jag borde ju omsätta det i praktiken tänker jag.

Närvaro vs frånvaro

Imorse försökte jag tänka "Jag är här nu. Jag ligger här nu. Jag ska åka till jobbet om tio minuter men just nu är jag alldeles här.". Utanför täcket var det kallt. Ska jag ringa mig sjuk? undrade jag tyst. Men jag hade det inte i mig. Jag tänker att jag borde lägga mig senare, sova längre. Synkronisera mig. Jag vill inte vara rädd men jag är det.

Kärleksrädslan

Ja hej. Det är visst maj och jag har nyss kommit tillbaka från två dagar i Stockholm. Jag gillade att vara där, men jag gillar ännu mer att vara här. Men jag är så rädd plötsligt, så rädd för att vara kär och bli ledsen. Hur ska jag kunna tro att det inte ska hända igen. Hur ska jag kunna tro att jag räcker till. Hur ska jag tro att jag är nog i den jag är. Fan.

Första

Trötthet. Det var begravning igår. Ett dygn i Stockholm. Det var en fin ceremoni med opera och fina ord. Fast allt var förstås väldigt fel. Fast solen lyste och farbror L såg ut som morfar. Sent på kvällen och hemma igen gick jag till Scharinska.

En månad av allt

Min morbror dog, min mormor dog, jag var i New York, jag fick ett fast jobb och jag slutade räkna gångerna. Var är jag i allt det här? Det känns som jag förlorat en månad av mitt liv.

Morbror Hans

En sorg med stora flaxande vingar kom och slog sig ner. Den sitter och tittar med blanka svarta ögon och jag kan inte vika undan blicken.

Inte 31 heller

Ensamt, litegrann. Här är bara jag. Ingen lyssnar. Jag kan prata högt. Eller gråta. Men det är bara mina egna öron som hör. Kärlek, var är du? Jo, men den pickar väl i hjärtat. Men föremålen är inte här.

En eftermiddag och en kväll

Tiden försvann och plötsligt var det fem timmar senare. Men jag kände mig inte nöjd. Som att jag inte var där. Som att mina cirklar rubbades. Som att jag aldrig behärskade situationen. Jag vill ha en ny chans.

x 2

Vad trött det gjorde mig. Alldeles slut. Och det är så skönt för jag orkar inte ens tänka. Inte analysera, undra. Inte ens vilja något. Jag ska bara gå och lägga mig och läsa. Det andra får bli någon annan dag.

Helgresa

Det är fredag och jag ska åka till Östersund. Jag ska gå på Törners och jag ska hälsa på lille V, kanske flera gånger. Det blir skönt.

Det som botar hormoner i olag, både orsakat av pms eller livet själv, på bästa sätt är bekräftelse.

Jag är svag jag är ett tunt skal

Fjärde dagen av att vara ledsen och arg och trött på min situation. Av sorg över att inte få chansen till det jag tycker att jag förtjänar. Och stress för att tiden bara går och rinner mig ur händerna.

Fel sida, igen

Gick och lade mig med tristess i bröstet, vaknade olustigt och frustrerat. Jag vill inte ha det så allmänt och tomt. Jag vill brottas med för många relationer. Jag vill inte kunna välja hellre än att inte ha något val. För då blir jag så rädd för den eviga ensamheten. Jag har inga reservplaner. Allt står och faller med det jag inte har.

Dualism

Kunde jag inte få vila i hans armar? Fast jag är trött på mig i sällskap. Men vi kunde ligga alldeles tysta bara. Hud mot hud.

Självt

Så börjar ensamheten åter gnissla när tvivlet kommer. Bara det egna sällskapet i all evighet och ingenting annat. Hur dåligt sådde jag för att skörda så här magert?

Jag är bra, men ingen ser.

Lugn

Jag har mått bra ett tag nu. Så himla skönt. Inte så mycket ältande. Ganska mycket förnöjsamhet.

För ett år sedan var det Dagen efter. Det var väldigt väldigt kallt och jag gick i solen ner till isen och frös mer och mer.

Att inte hinna att åka fel

Jag drömde att jag skrek mig hes av förtvivlan. Över David. Men kanske var det hans skrik jag hörde. Fast maktlösheten var min. Jag drömde också om en resa. En buss att passa. Tider och bagage. Det kommer alltid tillbaka.

Av två onda ting

Huvudvärk igen. Måste jag sluta med sertralinet?

Just precis då

Att vara alldeles tillfreds i närheten och inte se bortom den.

Ett litet fir

Eftermiddagsvin för att P och J tog examen. Verkligheten blev lite mindre påtaglig. Och jag blev lugn och lite trött.

Värk och längtan

Migränen bekymrar mig, dess återkomst i mitt liv. Är det medicinen, är det annat? Och så längtar jag efter en ny person som jag skulle göra till den finaste människa jag kunde. Väldigt mycket. Tror jag. Tiden spelar mig inte i händerna. Jag känner mig stressad.

Om jobb, om D om P.

Har tänkt mycket de senaste dagarna på att jag har ett så bra jobb. Skönt att kunna vara nöjd över saker trots allt.

Saknade D igår – fast mer som en positiv längtan än en sorg. Sen är det ju ändå ledsamt. Men jag saknade honom och ringde. Han var ledsen och det gör så ont i mig. För jag tycker så mycket om honom och jag tycker så synd om honom när han inte mår bra. Mitt lilla fina hjärta.

Sen önskar jag att jag vore bra för min vän P. Jag vill gärna hjälpa men jag vill inte gå för långt och trampa på tår eller så.

P är en väldigt rolig person. Det gillar jag.

Osömn

Jag har egentligen haft en bra dag, men nu har jag obehagligt och oroande ont i magen. Plus att jag är illa till mods av den senaste tidens riktiga mardrömmar. Kunde inte sova, så jag klev upp och tog en tablett. Väntar på att den ska göra sitt.

Vad är känslorna, egentligen?

På dagen känns det alltid bättre. Fastän jag sov till elva. Och fastän det redan skymmer. Mest är det kanske en fysisk grej det här må-dåligtet. Nej, inte bara. Det finns ju verkliga besvikelser som gör ont. Men det finns också mycket bra.

Kvällskval

Ja just, med kvällen kommer tvivlet och frustrationen. Bekräftelsebehovet är stort och desperat. Usch vad ledsen jag känner mig. Ensam. D, varför vill du inte förbarma dig?

Först bra sen dåligt

Bra och dåligt går hand i hand. Jag träffade D en lite längre stund igår och en kortare idag. Det gick väl bra och kändes okej. Han är långt ifrån den person jag kände men så är det väl nu. Ibland sköljer otillräckligheten och svartsjukan över mig och det är jobbigt. Det är när jag ser glimtar från det liv jag inte längre får vara en del i som det händer. Vänner, tjejer, händelser, planer. Vem får vara vid din sida nu?

Jag skulle verkligen behöva lite besvarad kärlek så jag kunde gå vidare. Allt i min relation till D är att inte räcka till. Allt, allt, allt. Destruktivt? Javisst.

Kändes okej att vara tillbaka på jobbet. Tänkte framåt och på att det skulle bli bra. Och jag trivdes hemma och sådär.

Men med natten kommer tvivlet. Jag är ensam för jag har inte den jag vill ha.