Jo, det är bra också. Jag är väl mest rädd och orolig antar jag. Jag tror så lätt det värsta. Men jag ska försöka tänka åt andra hållet.
Det är jättekonstigt att träffa D. Blir ledsen när han odlat alla de sidor som gjorde mig illa. Eller bejakar dem eller vad man ska säga. Samtidigt som han i vissa stunder känns som honom som jag tyckte så mycket om. Resultatet blir svårt att hantera.
Men nu väntar jag på P. Oktoberblåsten därute till trots ska han komma cyklandes. Och jag ska pussa på honom och vara i hans sällskap.
No comments:
Post a Comment