Sviken ensam hudlös

Är så trött. Vet ej vad jag ska ta mig till. Blev moster idag. Det borde vara stort och glatt bara men det knyter sig också i bröstet. Svartsjuka är inget att ägna sig åt, "er relation är över" säger D. Men det var ju så fult gjort! Hur kan jag inte vilja hämnas, få förklara det jag tycker är osanning och missförstånd. Och fördöma sveket. Men han skulle inte lyssna. Jag vet det.

"Sen ska jag träffa honom"

När ens lilla barn pratar om sin pappa efter fem dagar ifrån honom och han inte kommer hem än på två veckor och inte kommer finnas i hennes liv som han borde, kanske någonsin. Då gör det ont i hjärtat.

Tomheten i livet, stressen, tystnaden. Nätterna. Istället för att sova med någon, hitta en rygg i natten.

Jag får sova med det lilla barnet, med hennes varma huvud mot mitt. Men det är något annat.

Tanken vill röra vid Hur det var. Önska sig tillbaka. Men jag måste hindra det. Vägen tillbaka blir bara längre tänker jag.

Att förlora sig i en dröm om en omöjlighet, en mamma som lever. Lyckan tillbaka. Att sedan vara tvungen att anpassa sig igen.

Å andra sidan har jag inte anpassat mig, alls. Tomheten växer.

Hur har det kunnat bli så här.

Känslan av att leva i en mardröm som börjar om när jag vaknar.

Höstregn

Hoppas inte det lilla barnet blir blött och kallt.

Paradox

Trodde inte man kunde tycka så illa om någon man tycker så mycket om.

Lyckan kommer lyckan går

Första dagen efter semestern. Jag vet inte hur jag ska orka med jobb och jobb varje dag. Rädd för vardagen, rädd för frågor, rädd för att må dåligt.

Tillvaron är tröstlös, hoppet ute. Det har varit en brutal omställning. Jag önskar jag kunde bryta kontakten helt med P. Men med ett barn tillsammans går inte det.

Ibland kan jag förstå och acceptera. Ibland sjunker jag ner i det svartaste träsk av svartsjuka och förtvivlan. För det mesta är jag bara ledsen.

Nej

Jag fick svaren jag inte ville ha.

Nu finns det inga ord.

som stannar

Nästan starkare idag, ångesten. En knytnäve i bröstet som försöker tränga sig ut. Tårarna nära hela tiden. Vill inte vara på jobbet för oron river så. Vågar inte gå hem för att jag kommer börja gråta om jag säger orden. Jag vill prata om det. Jag vill säga att det inte är okej med tystnaden. Att den gör mig sjuk. Men jag vill inte höra sanningen om den är den jag räds. Och jag orkar inte vara den som hela tiden brister i gråt.

Är jag sjuk? Är det neurologi? Kemi?

Orkar inte.

Moln

Varför växer ångesten i mitt bröst?
Avgrunden jag upplever mellan mig och P, är den verklig eller bara i mitt huvud?
Jag hatar känslan, i vilket fall.