Tomheten i livet, stressen, tystnaden. Nätterna. Istället för att sova med någon, hitta en rygg i natten.

Jag får sova med det lilla barnet, med hennes varma huvud mot mitt. Men det är något annat.

Tanken vill röra vid Hur det var. Önska sig tillbaka. Men jag måste hindra det. Vägen tillbaka blir bara längre tänker jag.

Att förlora sig i en dröm om en omöjlighet, en mamma som lever. Lyckan tillbaka. Att sedan vara tvungen att anpassa sig igen.

Å andra sidan har jag inte anpassat mig, alls. Tomheten växer.

Hur har det kunnat bli så här.