Tomheten i livet, stressen, tystnaden. Nätterna. Istället för att sova med någon, hitta en rygg i natten.

Jag får sova med det lilla barnet, med hennes varma huvud mot mitt. Men det är något annat.

Tanken vill röra vid Hur det var. Önska sig tillbaka. Men jag måste hindra det. Vägen tillbaka blir bara längre tänker jag.

Att förlora sig i en dröm om en omöjlighet, en mamma som lever. Lyckan tillbaka. Att sedan vara tvungen att anpassa sig igen.

Å andra sidan har jag inte anpassat mig, alls. Tomheten växer.

Hur har det kunnat bli så här.

Känslan av att leva i en mardröm som börjar om när jag vaknar.

Höstregn

Hoppas inte det lilla barnet blir blött och kallt.

Paradox

Trodde inte man kunde tycka så illa om någon man tycker så mycket om.

Lyckan kommer lyckan går

Första dagen efter semestern. Jag vet inte hur jag ska orka med jobb och jobb varje dag. Rädd för vardagen, rädd för frågor, rädd för att må dåligt.

Tillvaron är tröstlös, hoppet ute. Det har varit en brutal omställning. Jag önskar jag kunde bryta kontakten helt med P. Men med ett barn tillsammans går inte det.

Ibland kan jag förstå och acceptera. Ibland sjunker jag ner i det svartaste träsk av svartsjuka och förtvivlan. För det mesta är jag bara ledsen.