Fel från början

Tack för att du kom på besök idag, migränen. Uppskattar det verkligen.

Oro

Lite rädd för att bli besviken. Mycket rentav. Jag är inte någon vidare stark person när det kommer till krossade förväntningar och förhoppningar och sådär. Verkligen inte. Går i bitar. Underligt, för jag känner mig så hel mellan varven.

Önskan

Låt min förtjusta förväntan ha täckning. Låt den inte göra mig besviken.

Väva

Jobbar om dagarna, är vid havet om kvällarna. Om det finns någon plats där jag verkligen vill kunna dagdrömma och hoppas är det där. Men, var är materialet att drömma kring, det är för torftigt just nu, det behöver mer bränsle. Det vill jag ha nu. Nu, nu, nu.

Det fladdrar förbi vita fjädrar utanför fönstret. Det ser ut som snö.

Dröm

Drömmarna jag drömmer... Nätterna är som en aldrig upphörande ström av bilder och känslor. Är det för att jag sover lättare/sämre eller är det som K tror att det blir någon slags urladdning eftersom det i övrigt är så lugnt och så försiktiga intryck där ute? Men ganska säker kan jag vara på att vakna med tankarna fortfarande kvar i drömmen, antingen illa till mods eller önskandes att den vore verklighet. Det beror ju lite på det där.

Bioångest

Insåg igår att bio inte är stället att gå till om jag inte vill känna mig väldigt ensam och genast börja oroa mig för att jag ska leva ensam och oälskad resten av livet.

Det var alltid så fint och mysigt att gå på bio med D. Och då när vi gick sönder allra mest, och jag också gjorde det hände det ändå att vi var på bio. Och det blev då någon slags kollision av känslan av den fina fina upplevelse jag var van, tillsammans med kräkframkallande ångestkänslor. Och det har dröjt sig kvar. Både de fina minnena och ångestgreppet runt livet. Höll på att börja gråta när jag cyklade hem.

Havet tröstar inte än

Min sommarstuga brukar ge mig ro och distans, men i år jagas jag av ensamheten. Att jag har ingen. Jag tror att det kommer kännas bättre efterhand, men just nu är jag ledsen.