Bioångest

Insåg igår att bio inte är stället att gå till om jag inte vill känna mig väldigt ensam och genast börja oroa mig för att jag ska leva ensam och oälskad resten av livet.

Det var alltid så fint och mysigt att gå på bio med D. Och då när vi gick sönder allra mest, och jag också gjorde det hände det ändå att vi var på bio. Och det blev då någon slags kollision av känslan av den fina fina upplevelse jag var van, tillsammans med kräkframkallande ångestkänslor. Och det har dröjt sig kvar. Både de fina minnena och ångestgreppet runt livet. Höll på att börja gråta när jag cyklade hem.