Telefon

D ringde mig nyss. Han borde inte det. Jag kanske inte borde ha svarat, men jag tänkte inte på det. Han är i Umeå. Jag sa inte att jag skulle dit imorgon. För vi ska inte ses. Jag ska be honom att inte ringa mer. Jag inser att jag inte vill höra något om hans liv.

Beslut och tid

Försöker bestämma mig inför framtiden. Det går inte så bra. Det stressar mig att tiden aldrig upphör sin strävan framåt. Att den rinner ut liksom. Att man inte ens kan få stanna den till dess man har bestämt sig.

Kan jag få en liten paus, snälla?

En dag med söndagsångest som tycks svämma över alla bräddar.

Jag mår illa.

Jag hatar allt med min situation.

4-1-1

Är ordningen återställd nu. Ja, kanske. Litegrann. Önskar jag framstod som den jag är istället för responsen på en annan människas egenheter. Men, men. Jag måste bara komma ihåg att det inte är mitt fel. Igår drack jag vin med min bokcirkel. Jag drack girigt och det var så skönt. Och jag tänkte att jag ska göra det oftare och det ska jag. Glad att det vita vinet gör mig gott. Väldigt så. Nyss öppnade jag en liten flaska och lutar mig bakåt mot ett mjukt vinrus.

Ett svek, ett slag, en konversation

Igår vid lunch fick jag panik för att D hade varit med en annan. Det kändes som att blodet skulle stelna. Det är så lätt att bryta ihop alldeles när det blir en fysisk reaktion. När man börjar frysa, nästan skaka. Att man är påverkbar på det sättet! Jag var ledsen, jag skrev ett dumt mejl. D svarade. Jag måste lära mig att inte göra så. Höra av mig i affekt. Möjligen om det är så att kontakt kan göra mig lugn i en ohållbar situation, men egentligen måste jag ju lära mig att klara av dem också. De ohållbara situationerna menar jag.

Jag gick och tränade. I slog mig i huvudet så att jag ville börja gråta. För att det gjorde ont, för att det kom som så oväntat, för att det var lite klantigt gjort av henne och för att stoltheten fick sig en törn. Sen tänkte jag att de dåliga tankarna kanske slogs bort. Som tur var hade P tråkigt och skrev till mig. Jag fick tänka på annat. Jag slapp känna mig bortvald. Jag kunde tänka på roliga saker. Jag var vaken till halv tre. Sen låg jag som ett papper ovanpå sömnen utan att kunna sjunka ner i den över huvud taget. Trött idag alltså. Men det gör inte så mycket. Ältandet bröts.

Efter det definitiva

Ja, egentligen så känns det ingen skillnad. För ingenting har ju faktiskt förändrats. På jobbet i förrgår sa O att jag verkade uppsluppen. Jag skulle inte sträcka mig så långt, men kanske är det en känsla av frihet som ändå lyser igenom. Att jag helt rent kan tänka på andra nu, att jag kan stoppa tungspetsen i P:s mun på ett dansgolv och bara behöva svara inför mig själv. Och så får vi se vad det blir till slut.

Jag lär ju krossa hjärtat i det här. Jag ser inga tecken på något annat. Men jag vill ändå låta känslorna styra lite, och hoppet. För vägen till krosset skulle kunna bli fin!

Minus och plus blir minus

Aldrig i mitt liv trodde jag att jag och D skulle lyckas få till en ful brytning. Jag trodde vi var för goda för det och att vi tyckte om varandra för mycket. Men det verkar inte bättre. Och det är kanske väldigt naivt att tro att man står över sådant, men jag trodde det. På riktigt. Å andra sidan trodde jag också att vi skulle vara med varandra för alltid, för det tycktes mig väldigt sunt och logiskt. Jag visste visst intet.

Det blev fult. Och det är tråkigt.

Illamåendet

Ångesten är idag stor. För vid fem i morse ringde D och hade panik för att han gjort mig väldigt illa. Och ja, det hade han. Så nu har ångesten smittat. Det tackar vi för. Jag behöver må sämre. Verkligen. Tack tack.

I vallgraven mellan liv och verklighet

Föll ner i en förkylning och tappade kontakten med verkligheten. Och nu känns kroppen som om det vore söndag idag. Det kliar och krafsar inuti av en livsgnista som inte tycker att den får nog med syre. Och nä, det får den inte. Jag är så otroligt understimulerad. Jag vill saker. Jag vill göra grejer, jag vill vara ute. Jag vill springa, jag vill vara kär, jag vill dricka alkohol, jag vill hångla, jag vill ligga, jag vill gå på konsert, jag vill träffa vänner i långa rader, jag vill resa, jag vill vara uppskattad. Det är bra att jag vill saker, men varför känns det inte som att jag har sällskap i det. Varför känner jag mig så ensam, vad har jag gjort med mina relationer - varför har jag avfärdat så många. Vad har jag för höga krav egentligen. Eller är det de som har avfärdat mig? Vet inte. Jag blir galen.

Så nära men ändå

Vad som är frustrerande är att ett givande umgänge finns på replängds avstånd men att det liksom inte är en möjlighet.