I vallgraven mellan liv och verklighet

Föll ner i en förkylning och tappade kontakten med verkligheten. Och nu känns kroppen som om det vore söndag idag. Det kliar och krafsar inuti av en livsgnista som inte tycker att den får nog med syre. Och nä, det får den inte. Jag är så otroligt understimulerad. Jag vill saker. Jag vill göra grejer, jag vill vara ute. Jag vill springa, jag vill vara kär, jag vill dricka alkohol, jag vill hångla, jag vill ligga, jag vill gå på konsert, jag vill träffa vänner i långa rader, jag vill resa, jag vill vara uppskattad. Det är bra att jag vill saker, men varför känns det inte som att jag har sällskap i det. Varför känner jag mig så ensam, vad har jag gjort med mina relationer - varför har jag avfärdat så många. Vad har jag för höga krav egentligen. Eller är det de som har avfärdat mig? Vet inte. Jag blir galen.