Ja, egentligen så känns det ingen skillnad. För ingenting har ju faktiskt förändrats. På jobbet i förrgår sa O att jag verkade uppsluppen. Jag skulle inte sträcka mig så långt, men kanske är det en känsla av frihet som ändå lyser igenom. Att jag helt rent kan tänka på andra nu, att jag kan stoppa tungspetsen i P:s mun på ett dansgolv och bara behöva svara inför mig själv. Och så får vi se vad det blir till slut.
Jag lär ju krossa hjärtat i det här. Jag ser inga tecken på något annat. Men jag vill ändå låta känslorna styra lite, och hoppet. För vägen till krosset skulle kunna bli fin!
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment