Igår vid lunch fick jag panik för att D hade varit med en annan. Det kändes som att blodet skulle stelna. Det är så lätt att bryta ihop alldeles när det blir en fysisk reaktion. När man börjar frysa, nästan skaka. Att man är påverkbar på det sättet! Jag var ledsen, jag skrev ett dumt mejl. D svarade. Jag måste lära mig att inte göra så. Höra av mig i affekt. Möjligen om det är så att kontakt kan göra mig lugn i en ohållbar situation, men egentligen måste jag ju lära mig att klara av dem också. De ohållbara situationerna menar jag.
Jag gick och tränade. I slog mig i huvudet så att jag ville börja gråta. För att det gjorde ont, för att det kom som så oväntat, för att det var lite klantigt gjort av henne och för att stoltheten fick sig en törn. Sen tänkte jag att de dåliga tankarna kanske slogs bort. Som tur var hade P tråkigt och skrev till mig. Jag fick tänka på annat. Jag slapp känna mig bortvald. Jag kunde tänka på roliga saker. Jag var vaken till halv tre. Sen låg jag som ett papper ovanpå sömnen utan att kunna sjunka ner i den över huvud taget. Trött idag alltså. Men det gör inte så mycket. Ältandet bröts.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment