allt är en kopia av en kopia

Två nätter utan sömn. Huvudvärk. Kroppen mindes vad huvudet inte gjorde och tvekade inför medicinen. Med all rätt. Måtte det gå över snart. Jag kan inte fungera på ingen sömn, förstås. Nu tänker jag att inget spelar någon roll. Vi ska åka till Stockholm imorgon, jag och S och jag tänker att vi kan stanna hemma, att det inte spelar någon roll vad vi packar, att jag inte bryr mig om något. Fast jag vet ju att den tillvaro som blir mest meningslös och plågsam av alla är om jag ger upp. Det är bara det att jag känner mig helt oinspirerad och som att inget kommer att bli kul med resan.

Doktorn skrev ut medicin, så jag antar att jag går in i det nu. Något måste ju ändras.

Var hos doktorn imorse eftersom jag inte kommer vidare. Grät förstås. Insåg sedan att det kanske inte är ett friskhetstecken att vilja gråta efter att ha pratat om sin vardag. Eller medans. Med nästan vem som helst. Tårarna letar sig ut. De spänner i munnen, värker i halsen, bränner i ögonen. Fråga mig inte om någonting. För jag kan inte svara.

Åk inte, kom inte tillbaka

P hör av sig och tycker att jag är oresonlig i mitt agerande. För att jag inte orkar bistå med kontakt mellan honom och Selma när han är bortrest med anledning av sin nya relation. Det spelar ingen roll för honom hur ont det gör för mig. Hur min tillvaro rasar ihop i förtvivlan på en sekund om mina tankar går åt fel håll, på grund av hans resa, Det är underligt att han inte kan förstå. Otroligt frustrerande, som en ond dröm. Att bara stå och skrika med hela kroppen och ändå inte bli hörd.

Min ångest över att förlora Selma, även om det bara är för två dagar åt gången återvänder. Vilken tillvaro! Att det skulle resultera i det här.