Var hos doktorn imorse eftersom jag inte kommer vidare. Grät förstås. Insåg sedan att det kanske inte är ett friskhetstecken att vilja gråta efter att ha pratat om sin vardag. Eller medans. Med nästan vem som helst. Tårarna letar sig ut. De spänner i munnen, värker i halsen, bränner i ögonen. Fråga mig inte om någonting. För jag kan inte svara.