midsommarångest

Midsommar var hur fin som helst, vid havet och med grönska och sol och bad. Men livet känns så svagt. Jag har så otroligt svårt att hitta glädjen, i allt faktiskt. Och jag har inte ens en idé om hur jag ska kunna ändra på det. Det är så tröstlöst. Jo, den skrikande desperata sorgen har lugnat sig och pressar sig bara fram ibland, men allmäntillståndet är så hopplöst. Och med en pappa som sviker och inte går att lita på och en pojkvän som är mycket fjärran är jag en ensam ö.

mer negativism

Allt här kommer bara handla om hur tråkigt mitt liv känns och hur ledsen jag är. Jag läser om andras kärlek till popmusik och hur de lever det liv som jag alltid drömde om, och som jag faktiskt också hade ett tag men som sedan rann mig ur händerna. Alldeles säkert för att jag fick en sorg att leva med i varje andetag och kanske för att jag valde fel saker och nöjde mig med dem. Jag vet inte. Men alltid när jag läser fina texter om livet i Stockholm eller världen så blir jag så ledsen för att jag inte är med. Jag vet nämligen att jag kunde varit det, för jag var med. Istället blev det migrän och världens största hål i hjärtat.

borde inte varit så

Det känns som att livet springer förbi och jag inte kan vara med. Det känns som att det sprang förbi och jag missade allt som var roligt. Jag önskar jag kunde vara nostalgisk över mina senaste fyra år och att de inte behövde handla om en cancersjuk mamma och min sorg efter henne.

Sommar

Det har blivit sommar. Det bästa då är inte att vara ute i solen och bli för varm, utan att ligga inomhus i en skuggig lägenhet med öppna fönster och lyssna på vemodig musik.

Kanske det också kan vara att ligga på en dyna i gräset framför sommarstugan med Sveriges Radio på i bakgrunden. Kanske något så kliché som Sommar, kanske något annat. Men musik och prat som ibland blåser iväg med vinden, eller sprakar bort när någon passerar förbi där radion står med sträckt sladd.