November, första dagen

Jag är så rädd för ensamheten. För jag är inte ensam nu. Jag har ju P. Men sårbarheten ger mig ångest och jag vill gråta för det jag tror jag kommer att förlora. Så himla dumt! Jag tog inte medicin i så många dagar. Jag orkade inte riktigt med att sova dåligt och att ha kryp i benen. Men jag sparar den ju i badrumsskåpet. Beredd på att ta fram den igen. Det vore nog bra. Men det vore ännu bättre om jag kunde vara här och nu och trygg. Och inte rädd för P:s framgångar och att han önskar sig vidare.