Saknaden

Det är det där svindlande hålet i magen som gör så ont. Det dyker upp när jag börjar tänka på vardagsmamma: hur hon jämt lyssnade på radio och kunde sitta kvar i bilen för att få höra en bra låt till slut. Eller hur hon samlade ihop alla de plastgemen som dök upp på hennes jobb och gav dem till mig, lilla Anna, kanske sju eller åtta år. Eller hur mycket hon tyckte om sitt jobb och var så bra på det. Vardagsmamma som jag alltid kramade godnatt. Vardagsmamma som borde fått leva och vara med längre och göra världen bättre. Och det här är helt osammanhängande och inte ens en detalj av en tanke, men jag kan inte berätta en kärlek och en saknad som beror på den.